The Hoochies

En gråhårig man presenterar The Hoochies. Han berättar glatt att bandet har influenser som Janis Joplin och MC5. Det finns en återväxt inom rockscenen i Norrbotten.
Så börjar bandet spela. Ovan nämnda influenser hörs tydligt. Bortsett från basistens mer 1980-talshårdrockiga jeansjacka och t-tröja, ser bandet också ut som om de vore från 1960-talet. Tältet är fullt av folk, trots att det är blanka eftermiddagen.
Sångaren dricker vatten och tuggar på ett äpple mellan verserna.
- Jag är ingen talare så vi går vidare till nästa låt, säger han. 
The Hoochies är unga, duktiga musiker och det är gung, rytm och snygga gitarriff. Lättsam musik att glädja sig åt i solskenet. Det är också en föreställning som inte innehåller något som får fyrtiotalisterna att höja på ögonbrynen. Om målet är att vara just ett retroband, vore det ändå önskvärt att få se mer utlevande beteende, glöd och rå energi.
Trumslagarens händer blöder och i sista låten kommer ett oförutsett break mitt i låten. Galnare än så blir det inte under hela konserten. 
The Hoochies bör vara medvetna om att det de gör inte är särskilt mycket farligare än till exempel The Boppers. Är det verkligen meningen?