Många vill se The Boppers. Män och kvinnor i alla åldrar. Bland dessa förstås en hel del raggare i jeansjackor och Eddie Meduza-tröjor. En blond, tydligen historiskt intresserad, ung dam bär en munkjacka med Karl XII.
- När vi började lira för många år sedan, sa folk åt oss att kamma håret framåt och skaffa jobb. Det gick väl så där, säger Mats Lagerwall, sångare och gitarrist, innan The Boppers spelar Get A Job.
The Boppers, som förra året firade 30-årsjubileum, spelar rock'n'roll. Inte rock för våldsamma krogslagsmål mellan mc-gäng. Snarare musik för stillsamt hångel i baksätet på bilen, under månens sken, på en drivein-biograf. Det är rock i dess allra sliskigaste form. Skamlösa körarrangemang med stämsång, ibland falsettsång, glatt pianokomp, samt handklapp, till vilka publiken uppmanas att klappa med.
- Var den smörig? Den här är riktigt smörig. Nu snackar vi en Boppers-ballad, säger Mats Lagerwall. Raggarna i publiken vaggar i takt med musiken, med armarna om varandras axlar. Ett ungt par dansar tryckare.
Aningen, men bara aningen tuffare blir det i Surfing Bird, där Ingemar Wallén spexar och sjunger med monsterröst.
En medelålders man i publiken säger att konserten är väldigt bra, men att han saknar saxofonen. Tydligen har The Boppers tidigare uppträtt med en blåssektion som nu saknas.
Det är en väldigt underhållande föreställning. Hela tre extranummer blir det på slutet. Först Under The Boardwalk, sedan den romantiska Kissing In The Moonlight och allra sist Goodnight Sweetheart. Den sistnämnda sjungs a capella, med allsång av publiken, innan hela orkestern ställer sig på rad och bugar till farväl.
Alla världens hipsters spricker som troll i solskenet.