Det är Krusse som ställt till det

Det finns en scen i den ryske TV-dramatikern Igor Gostjevs film om Nikita Chrusjtjov där den forne sovjetledaren berömmer Sverige och dess samhällssystem. Nyss har "Krusse" återkommit från sitt statsbesök i ett sommarfagert Sverige 1964 med den berömda rodden i statsminister Tage Erlanders Harpsundseka.

Snart skall Chrusjtjov störtas, men det anar han ännu inte.

Kommunistdiktatorn är full av lovord över Sverige i ett samtal med sonen Sergej:

– I Sverige har man genomfört socialismen! Här i landet har vi genomfört en revolution, i socialismens namn har jag kämpat mig fram med människoblod upp till armbågarna, men har vi fått till stånd ett socialistiskt land? Nej, men i Sverige, en liten stat med färre människor än Leningrad - där har man genomfört socialismen! Utan blod!

Gostjevs film gjordes under Gorbatjovs sista år vid makten, då allt fortfarande tycktes möjligt inom det ryska filmkonsten, även att rehabilitera ett lynnigt politiskt krutpaket som Nikita Chrusjtjov. TV-filmen sågs av miljoner människor i den kommersiella NTV-kanalen och den gamle diktatorn tycktes på väg att bli folkkär. Han skildras som en människa, inte som en kolerisk buse.

Sedan dess har det ryska samhällsklimatet stramats åt. Chrusjtjov är åter ute i kylan. Mig veterligen har Nikita varken ärats med en egen staty eller gata. Det närmaste man kommer i Moskva är den praktfulla "Nikitskij-boulevarden" som dock bär sitt namn efter en tsarrysk aristokrat och inte efter kommunistledaren.

För jämnt 60 år sedan drev Nikita Chrusjtjov igenom ett regeringsbeslut om att överlämna halvön Krim till dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Då, 1954, var det en harmlös politisk gest, ingen höjde på ögonbrynen. Idag något som orsakat en konflikt som alltmer börjar likna den livsfarliga Kubakrisen 1962, ett av Chrusjtjovs många politiska akrobatnummer.

Överlämnandet av Krim från ryska rådsrepubliken till den ukrainska var visserligen bara en formalitet eftersom Ukraina hursomhelst styrdes av Moskva, men man kan undra över motiven. Var det en sentimental gest av Chrusjtjov som visserligen fötts i Ryssland men växt upp i Ukraina? Var det ett politiskt schackdrag i den pågående maktkampen i Kreml tiden efter Josef Stalins död?

Chrusjtjov hade partigängare överallt och flest av dem i Ukraina, den näst viktigaste delrepubliken efter Ryssland självt. De kunde när som helst uppbådas till stöd för "Krusses" politiska manövrer mot rivalerna om högsta makten i Sovjetunionen. Chrusjtjovs ställning som högste sovjetledare var långt ifrån säkrad 1954.

Chrusjtjovs egna memoarer (om det nu var hans? Vissa historiker tvivlar ännu) som kom ut 1970 ger ingen vägledning till frågan om presenten Krim till rådsrepubliken Ukraina. Boken är mycket skryt och litet verkstad om hur Nikita Sergejevitj, bondpojken från sydryssland, mötte och tillrättavisade Kennedy, arabledaren Nasser, ordförande Mao och uppstudsiga underhuggare som ungraren Nagy och polacken Gomulka inom det egna östblocket.

Nikita Chrusjtjov ställde till det under sin levnad. Tvära kast inom inrikespolitiken, äventyrliga upptåg inom utrikespolitiken.

Nu ställer han till det långt efter sin död - i Krim och Ukraina.

Det är en slags historisk ironi att den ukrainska stad som just nu hamnat i den internationella hetluften – Donetsk (uttalas "Dan-jetsk") – är den plats där Krusse växte upp och inledde sin politiska bana. Då, i början av förra seklet hette staden ännu Juzovka, efter den engelske gruvägaren Hughes, vars namn ryssarna inte kunde uttala. Hughes gjorde sig i likhet med de svenska bröderna Nobel förmögenheter på det ryska proletariatets hårda slit i gruvor och på oljefält.

Mittåt, förresten. Visst har Nikita Sergejevitj ett minnesmärke över sig. Det står vid Nya jungfruklostret i Moskva, intill floden. Det är huvudstadens vackraste kyrkogård.

Statyn visar Chrustjovs ansikte, milt, värdigt, inte vredgat som när han dundrade med skon i FN (fast ingen riktigt vet om det var en sko?).

Skulptören hette Ernst Njeizvestnyj, var ömsom hyllad, ömsom i onåd som så ofta för konstnärer under Chrusjtjovs år. Mycket riktigt lät Njeizvestnyj utföra monumentet i svart och vit marmor. Brutal men också god, det var Chrustjov, menade konstnären.

Äldre Moskvabor promenerar gärna dit, böjer sig lätt för den gamle diktatorn och minns hur hela landet tinade upp under dennes styre, "ot-tepel", det politiska tövädrets tid.

– Man kunde åter andas, säger de.