En sann jazzstjärna
DEBORAH BROWNNorrbotten Big Band under ledning av Tim HagansFredag 7 november
Foto: Fotograf saknas!
Och det här är förstås ytterligare ett av alla dessa "moments of no return" som man som jazzrecensent får uppleva. Här sitter man framför en av jazzens största stjärnor och vet inte vad som ska hända. Efter oräkneliga turnéer och elva skivor har Deborah Brown skapat ett rykte av mytologiskt format.
Man sitter och hoppas på att upplevelsen man har framför sig ska bli oförglömlig, att den stora förväntan man byggt upp inte ska grusas för att man haft alldeles för höga förhoppningar.
Men det räcker nästan med att Brown bara äntrar scenen. I samma ögonblick som hon skrider ut i sin guldbeiga klänning sprider hennes leende en air av ödmjukhet och säkerhet. Jag svär - det finns nästan ett skimmer runt henne.
Och när hon stämmer upp i en mjuk Irwing Berlin-ballad behöver vi inte oroa oss längre. Det är precis så bra som vi hoppats.
Deborah Brown och Norrbotten Big Band guidar publiken genom en lång rad gamla örhängen - standards som genom små, försiktiga omarrangeringar fått nya kläder. Via Gerswin och Fats Wallers smäktande ballader till Silver Blues, swingiga Never a Care och latinodoftande melodier med loungekänsla. Deborah Brown behandlar melodierna varsamt, men gör dem ändå till sina egna genom sitt tonräkra rytmstarka uttryck. Hon visar att hon är en fena både på att scatta och vissla, hon utnyttjar hela tonregistret och sjunger både försiktigt tunt och rasande starkt. Det finns uppenbarligen inte mycket som Deborah Brow inte klarar av att göra med sin röst.
Och framförallt syns det hur roligt hon tycker att det är. Den musikglädjen smittar av sig både på bandet och publiken.
Så är ännu ett antagande bekräftat. Det är faktiskt ingen slump att vissa stjärnor verkligen blir stjärnor - och förblir så.
Så jobbar vi med nyheter