Sista natten med gänget

Det började redan i Anton Svedbergs Svänggäng - bandet där alla som ville fick vara med. Rolf Hedberg var redan med, och Dick Ask blev med..
- Vi var väl en femtio personer som mest och då började det hela bli aningen ohanterligt, säger Dick Ask och skrattar.
Det var där de lärde känna varandra första gången. Svänggänget var den gemensamma mötesplatsen för bandmedlemmar som annars var uppdelade på antingen Rekyl eller Norrbottens Järn.
Redan 1971 fick Rolf Hedberg erbjudandet om att börja som musiker för Norrbottensteatern. 1978 fick han sällskap av Dick Ask och 1979 skakade ledningen loss pengar för fyra fasta musikertjänster. Det gjorde Norrbottensteatern till något unikt i Sverige.
- Man märker det främst på repertoarvalet. Har en teater tillgång till anställda musiker så kan man välja pjäser som kan berättas med mycket musik. Och skådespelarna kan använda sig av musiken i sitt skådespeleri, säger Rolf Hedberg.
- Men för oss musiker betyder det först och främst att det är roligt. Att vara på en teater är i alla fall för mig mycket berikande. Inte minst för att man umgås mycket med skådespelare och talar om livet och annat djupt, man analyserar och använder mycket känslor. Det har förändrat mig, för jag var nog ganska blyg innan, säger Hedberg.
- Alla processer är väldigt kreativa på en teater. Och man tvingas ständigt in i nya spännande saker som man aldrig skulle ha vågat välja själv, säger Ask.

Från början var alla musiker förpassade till diket eller utrymmen bakom scenen. Så småningom flyttade instrumenten in på scenen, och sedan blev musikerna också skådespelare emellanåt.
- Efter några år kom de första gubbarna, något instick här och en replik där. Med åren blev det mer och mer och till slut - som i Vittula - var jag så mycket på scenen att jag knappt hann spela musik, säger Ask.
Det är mest han som skådespelat, även om Hedberg också fått en hel del roller genom åren. Och signifikant för de båda är att väldigt många roller av någon anledning varit kvinnliga.

Det är timmarna innan föreställningen Stjärna - den som kommer att bli både Dick Asks och Rolf Hedbergs sista på Norrbottensteatern. De sitter i sin gemensamma loge och värmer upp muskler och läppar. Den här gången är det bara musik - inget skådespeleri.
Ritualerna inför varje omgång av Stjärna är desamma. Därmed inte sagt att de behöver vara likadana i andra pjäser, eller för andra personer.
- En del kommer in tre timmar innan ridån går upp för att förbereda sig, medan andra föredrar att bara glida in strax innan. Alla har sina egna rutiner, och det är viktigt. Man måste göra saker likadant varje gång för att inte riskera att glömma något, speciellt i pauserna. Annars kanske man glömmer ett klädbyte eller en entré, säger Dick Ask.
Rutinerna är också viktiga för arbetet självt. Den kreativa processen är redan genomgången i och med repetitionerna. När föreställningnarna börjar spela gäller det istället att följa rutinerna och ikläda sig sin roll.
- Det hjälper en person med ett kreativt jobb att klara av det även om man är på sitt lägsta humör. Alla skådisar är som gamla hundar. Om man kan sin grej och bara behöver upprepa den exakt likadant som förra gången klarar man av att ungefär vad som helst har hänt under dagen, säger Hedberg.
- Men självklart är det viktigt att ladda och peppa tillsammans ibland. Speciellt när vi gör engångsgrejer som bakfickor eller soppteatrar. Då repeterar man väldigt intensivt under en kort preiod och sedan ger man allt på slak lina. Då är det adrenalin, fortsätter Hedberg.
Medan Rolf Hedberg knyter sin dubbla windsor som han lärt sig på Manolos slipsskola på internet, berättar Ask om några av sina favoritepisoder på teatern.
- Alla samarbeten med Staffan Westerberg har varit höjdare. Överhuvudtaget har jag gillat de samarbeten med regissörer som klarat av att utnyttja musiken på rätt sätt. Det krävs mod och öppenhet för att se hur man kan använda texten och musiken ihop.
Rolf Hedberg är den av musikerna som skrivit flest arrangemang till pjäserna.
- Det har blivit en del genom åren, i massa olika stilar. Fast vissa pjäser har strikta regler om att man inte får göra om musiken, Brechts pjäser till exempel. Dessaus musik till Den Kaukasiska kritcirkeln var oerhört komplicerad. Fast jag började nypa lite här och där och till slut hade jag nog nästan skrivit helt ny musik, erkänner Hedberg med ett skratt.
I logen passerar anekdoter om tonårsgrabbarnas reaktion på en semi-nakenscen i Jorden runt på 80 dagar, workshops i Rumänien, Lev och minns och Rigoletto revy. Det finns många minnen för livet, många minnen som fortfarande lockar till skratt.
- Det är klart att det känns konstigt att sluta, det här har ju varit hela mitt liv. Eller i alla fall en del av mitt liv. Men samtidigt ligger det i teaterns natur - man kan inte gråta över det som varit. Medan film är beständig är en teaterföreställning för stunden. Nu kommer en ny, spännande del av mitt liv, och jag har varit på institution så länge nu att det kanske kan vara bra att åka ut i frilanssnålblåsten säger Rolf Hedberg.
Han styr kosan söderut redan på måndag, där han hoppar rätt in i repetitionerna för Tre kärlekar på Göteborgs folkopera.
Dick Ask däremot, väljer att gå i pension.
- Jag har en tinnitus som bara blir värre och värre, så när jag upptäckte att jag kan pensionera mig redan vid 61 års ålder väljer jag att göra så för hälsans skull. Men jag kommer inte att sluta spela musik helt för den skull. Det har varit en lång process med öronen, och jag har länge vetat att det börjar bli dags att sluta. Men fastän jag är förberedd kommer jag att sakna teatern. I går fick jag och Rolf varsitt fotoalbum av våra kompisar här, med bilder från olika tider. Och nog kändes det...