NÀr Sofia Monroy var tio Är dog hennes pappa i LuleÄ och det har pÄverkat hennes liv, vilket mÀrks i hennes texter.
NÀr Sofia Monroy var tio Är förlorade hon sin pappa.
â NĂ€r jag var med i "Idol" sĂ„ ville de jĂ€ttegĂ€rna att jag skulle prata om det. Men jag ville inte att det skulle bli nĂ„gon snyftgrej, jag kĂ€nner att jag ville Ă€ga den grejen och prata om det nĂ€r jag ville. Inte att det ska sĂ€ndas pĂ„ fyran, fredag kvĂ€ll i tio minuter, och sĂ„ ska folk tycka synd om mig. Jag ville verkligen inte att det skulle pĂ„verka musiken pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.
à tta Är efter "Idol" slÀpper hon sin första EP och det Àr inte bara musiken som pÄverkats av traumat. Faderns död har haft inverkan pÄ henne mer Àn hon lÀnge vetat om.
Det senaste Äret har Sofia Monroy utmanat sig sjÀlv genom att Äka ensam till Mexiko i tre mÄnader och sÀga upp avtal med manager.
För nÄgra Är sedan diagnostiserades hon med Borderline personlighetssyndrom, barndomens absoluta separation har triggat varningssignaler och skapat en oro för ensamhet.
â RĂ€dslan för ensamhet Ă€r enkelt att skriva om. Det Ă€r nĂ„gonting som ofta kommer fram i mina texter. MĂ€nniskan Ă€r ett flockdjur som lever i en jĂ€tteindividualistisk vĂ€rld dĂ€r alla typ har en egen etta och bor sjĂ€lva och vi Ă€r inte skapta för det, berĂ€ttar hon.
â Jag Ă€r uppvuxen i en familj med tre syskon. Vi har alltid full rulle hemma med lĂ„nga middagar dĂ€r man sitter och pratar i mun pĂ„ varandra. Man Ă€r aldrig ensam liksom. Att flytta hemifrĂ„n var som en kĂ€ftsmĂ€ll för mig. Det var sĂ„ tyst, jag började sĂ€tta pĂ„ tv:n och musik. Jag gillar inte tystnaden. Det Ă€r ju nĂ„gonting som kommer vĂ€ldigt lĂ€tt nĂ€r jag skriver om, rĂ€dslan för att bli lĂ€mnad eller sorgen om nĂ„gon nĂ€ra gĂ„r bort.
Sofia Monroy Àr hemma i LuleÄ innan det stora Àventyret utomlands.
23-Äringen Àr pÄ plats i hemstaden LuleÄ över nÄgra dagar och sitter ner pÄ ett fik i centrala stan för att prata om det kommande musikslÀppet och vÀgen dit. Det Àr en kÀnslostormande EP, vilket Àven skulle kunna beskriva Sofia Monroys Borderline-personlighet.
â Man brukar sĂ€ga att man Ă€r hudlös, att kĂ€nslorna sitter utanpĂ„ huden. Jag har vĂ€l haft lite svĂ„righeter med att kontrollera kĂ€nslor, jag har kĂ€nt vĂ€ldigt intensivt och starkt.
â Det har ocksĂ„ varit vĂ€ldigt mycket ilska. Jag har haft vĂ€ldigt svĂ„rt att vara ledsen och blivit arg istĂ€llet. Ibland Ă€r det lĂ€ttare att vara arg Ă€n att vara ledsen. Och det har jag varit ... mycket (skratt).
Monroy sÀger "varit" och det senaste Äret tyder pÄ att mÄnga av hennes kÀnsloyttringar trÀnats bort. RÀdslan för ensamhet har inte hindrat henne frÄn att sÀga upp samarbetet med sin manager och stÄ pÄ egna ben.
â Det var vĂ€l ett gemensamt beslut i slutĂ€ndan. Vi hade samarbetat ihop i fyra Ă„r. Det har gett oss mycket men nu kĂ€nner jag inte riktigt att det ger mig det jag behöver. Jag tror att det Ă€r viktigt för mig att jag fĂ„r göra det sjĂ€lv, sĂ€ger hon.
För första gÄngen Àr hon independent artist och ansvarar för sina egna beslut. För lansering och musikslÀpp.
â Jag började med "Idol" och dĂ„ har man ett helt team som jobbar för en. Som artist vet jag inte alla delar i musikbranschen, jag vet inte vad en manager gör eller en A&R. Det har varit ett vĂ€ldigt lĂ€rorikt process för mig att göra det sjĂ€lv.
Monroys musikkarriÀr tog fart genom hennes deltagande i "Idol" 2015. Sedan dess har hon varit uppbunden av olika bolag och samarbeten. Fram till nu.
Att sÀga upp samarbetet med din manager, var det lite som att göra slut?
â Absolut. Men vi Ă€r bĂ€sta vĂ€nner Ă€n i dag, jag och min manager, vi jobbade sĂ„ otroligt intimt ihop och kĂ€nner varandra. Vi kĂ€nde bĂ„da att det var dags att slĂ€ppa taget om det dĂ€r men det var absolut jobbigt att göra slut. Ibland hĂ„ller man fast vid nĂ„got för att man Ă€r sĂ„ himla rĂ€dd för att vara ensam.
â Vi hjĂ€lper varandra Ă€ndĂ„, men det var verkligen som att göra slut. Efter en fyra Ă„r lĂ„ng relation (skratt).
NÀsta steg i frigörelsen var att pÄ egen hand lÀmna Sverige för att bo faderns hemland Mexiko i tre mÄnader. En erfarenhet som fÄtt henne att inse att de svenska musikaliska ramarna inte passar alla. I Sydamerika finns en helt annan kultur och marknad som vÀckte skaparlusten till liv.
Ska du flytta dit nu?
â Det vill jag. Jag har hĂ€mtat ut mitt mexikanska pass och har liksom manifesterat att flytta dit, tror jag. Jag hade inte varit dĂ€r pĂ„ sju Ă„r och har aldrig varit dĂ€r sjĂ€lv. SĂ„ jag var ju helt livrĂ€dd innan jag skulle Ă„ka. NĂ€r jag skulle Ă„ka dĂ€rifrĂ„n sĂ„ kĂ€nde jag att jag inte ville lĂ€mna samtidigt som jag ville hem till Sverige. Hur kan jag kombinera?
Som 23-Äring stÄr Sofia Monroy pÄ egna musikaliska ben för första gÄngen. "Det Àr viktigt för mig att jag fÄr göra det sjÀlv", sÀger hon.
Ett första steg Àr att slÀppa EP:n "Telenovela", som fÄtt sitt namn frÄn en slags mexikansk sÄpopera. Inte sÄ konstigt med tanke pÄ att innehÄllet beskrivs som en "grÀnsöverskridande sÄpa" full av kÀnslor.
â Jag tycker att det Ă€r vĂ€ldigt farligt om man börjar sĂ€tta band pĂ„ sig sjĂ€lv och inte vĂ„gar prata högt, alla mĂ€nniskor gĂ„r och bĂ€r pĂ„ ett mörker. Oavsett om man pratar om det eller inte. Och dĂ€r har jag varit vĂ€ldigt noga med att fortsĂ€tta göra det. Det Ă€r ju vĂ€ldigt öppet och naket. Men samtidigt Ă€r det ocksĂ„ viktigt för mig, för att det Ă€r nĂ„gonstans min sanning, sĂ€ger Sofia Monroy.
Dramatiska texter, kÀnslor och galna fantasier. Det lÄter som innehÄllet i en sÄpopera?
â Ja, telenovela, exakt. Jag hĂ„ller med (skratt). Och det har verkligen varit givande att ha mycket kĂ€nslor. Det har aldrig tagit slut pĂ„ vad jag ska skriva om, för jag fĂ„r vĂ€ldigt mycket idĂ©er i de kĂ€nslorna ocksĂ„. Ofta nĂ€r jag kĂ€nner nĂ„got jobbigt sĂ„ vill jag skriva om det. Och det har verkligen varit hjĂ€lpsamt. Dels för mig sjĂ€lv, att man fĂ„r skriva av sig och skriva saker, men ocksĂ„ karriĂ€rsmĂ€ssigt att ha material frĂ„n en sjĂ€lv. SĂ„ jag skulle inte vilja ha det pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt. Verkligen inte.