Det är lätt att ta saker för givet, även festivaler. Jag trodde nog aldrig heller att jag skulle kunna förlora dig, men när jag nu skriver de här raderna är det för att jag är rädd.
Jag är rädd för att mista det som lyst upp mörkret och fått mig att se fram emot sensommaren i stället för att gräva ner mig i en för tidig höstångest. Jag är livrädd för att Musikens makt ska försvinna ur mitt liv.
Festivalen fick kämpa för att orka med årets helg och kampen mot kommunen har satt djupa spår. Det känns som att konflikten gjort att alla som engagerat sig går omkring med öppna sår och funderar kring om det är så här det ska vara i framtiden. Om det ens finns någon framtid.
Kanske är det därför extra fint att beundra den magiska känslan Gültzaudden levererade under fredagen. Därför känns det extra sorgligt att lördagen regnade bort när festivalen behövde en folkfest som mest.
När jag inte längre tar något för givet blir allt så tydligt; stämningen och arrangemanget Musikens makt bjuder på är unikt. Det finns inget med den här staden jag hellre skulle vilja visa upp för någon utomstående. Bättre än så här blir Luleå aldrig.
Om inte kommunen inser det är jag osäker på om jag vill bo kvar. Vi får inte låta Musikens makt sluta andas eller störa dess hjärtrytm med onödig byråkrati.
Det är klart att det har funnits stunder då jag tvivlat, Musikens makt är inte enkel att ha att göra med och att flirta med någon har aldrig varit ett alternativ. Nu finns risken för att dess glöd blir festivalens död.
Att få en svår festival att synka med svåra politiker är … svårt. Men snälla, för Luleåbornas skull, låt inte detta stå i vägen för något som är finare än serverhallar, cityhandel och näringslivsbruncher. Gå bara till vår stora förebild Austin vars slogan ”Keep Austin weird” knappast skulle acceptera varken nybyggda idrottshallar eller hamnfestivaler. Däremot hade den älskat Musikens makt.
Helgens artistutbud kändes klenare än på många år och jag har undrat hur festivalen mår. Men Tjuvjakt, som jag knappt hört talats om innan de bokades, gjorde en av sommarens största hits. Skott och Avantgardet, som troligtvis inte lockade någon till Udden, gjorde helgens två bästa uppträdanden. Jani Kaunis & the Puukot, bandet jag avfärdat som en märklig ankdammsfascination, var fantastiska.
När jag vandrar i sensommarmörkret mellan två magiska scener med lyktor i träden och eldar på stranden, utan att en enda gång få en knuff av någon öldoftande zombie, finns inga tvivel. Det känns rätt i hela kroppen.
Jag vill leva med dig, Musikens makt, i resten av mitt liv. Låt ingen stoppa oss från det.