Efter en timme och tre kvart med Lisa Ekdahl är man helt genomsyrad av – Lisa Ekdahl: Av hennes musik, av hennes röst, av hennes funderingar på livet. Av hennes sätt att tala om sig själv som den självklara stjärna hon är, och ändå verka så totalt ödmjuk och tacksam. Av hur hon kallar oss, publiken, för sina ”älsklingar”, och hur hon gläder sig åt att få fira 25 år som artist med just oss. ”Kom ihåg – Lisa Ekdahl älskar er!”.
Ja, det är lite konstigt att prata om sig själv i tredje person kanske, som barn brukar göra. Och hennes röst som lät lite som ett barns röst när hon slog igenom, något jag vet att hon ibland fick kritik för, och det var ju bara otroligt korkat och omdömeslöst av den som kritiserade, låter likadan nu. Den är förtrollande, kanske i någon mening naivistisk och verkar helt smälta samman med hennes sätt att se på världen. Ett eget universum. En sagovärld man vill vara i, med en Lisa Ekdahl leende framför sig. Kanske är det rösten som har färgat hennes personlighet? Eller är det tvärtom?
Hon kan säga saker som att: ”Det bästa med att åldras är inte att vi blir klokare – för det vet jag inte om vi blir – utan att vi fortfarande är kvar på planeten jorden. Så tacka din kropp för det, den är ett underbart litet tempel”.
Hon kan tala om sina gitarrer som att de vore olika personligheter med magiska krafter. Hon beskriver sin bästa vän Rikard Wolff, som gick bort för 1,5 år sedan, som en fe som strödde glitter runt sig.
Hon rör sig ganska diskret, dansar runt lite försiktigt ibland och till synes ganska oplnanerat, som om hon befann sig hemma på vardagsrumsgolvet – i sitt eget musikaliska rum.
”Du är en saga för god för att vara sann”.
Nej, här krävs ett uppvaknande hos recensenten. Tillbaka till verkligheten.
Vi kan alltså konstatera att hon firar 25 år som artist och med anledning av detta lovar hon publiken att bjuda på alla låtarna från debutalbumet som kom 1994 och helt förändrade hennes liv, öppnade dörrarna till en yrkeskarriär som låtskrivare och sångerska. Man hade kunnat befara att hon skulle ha tröttnat på dem, att hon helst inte ville kännas vid dem längre, att hon hade gått vidare. Men hon bejakar dem, som de klassiker de har blivit. Det är pärlband av sköna melodier och man inser att man i princip kan alla texterna utantill: ”Öppna upp ditt fönster”, ”Benen i kors”, ”I tveksamhetens tid”, ”Jag skrek”, ”Det är en nåd”, ”Flyg vilda fågel”, ”Kunde jag vrida tiden tillbaka”, Du sålde våra hjärtan”
Hon berättar historien om hur hon kallades in som körtjej till en skivstudio och gick därifrån med ett skivkontrakt. Hur hon sedan stod på sig ”mot den tidens patriarkat inom skivbranschen”, för att slippa den tänkta producentens kommersiella arrangemang och fick starta om och göra albumet på sitt eget sätt – enkelt och oförställt.
Hon väljer också ett par låtar från sin betydligt mindre kända engelska repertoar genom att snurra på ett lyckohjul och sjunga den som hjulet fastnar på. ”Det är nyttigt för oss att vara oförberedda”, säger hon.
Hon gör inga upphottade versioner, det mesta är ganska återhållet. Men melodierna, rytmerna, texterna drar ändå in mig, oss, publiken i Lisas underbara värld.
Avslutningsvis måste jag bara tacka min uppdragsgivare som planerade en resa till Finland just idag, så att jag fick gå på konserten istället för honom.