Nu vet vi hur ljuverstinna kor dansar. Sara Larsson Fryxsells koreografi till kobaletten är det som lyser denna kväll när Grabben i graven bredvid har urpremiär i sin sceniska musikalform. De dansar när bonden Benny driver in dem mot ladugården. Men varför daskar han bara de kvinnliga skådespelarna på rumpan? Där finns ju också män som spelar kor.
Den ännu inte begravda grabbigheten finns också i grannen Bengt-Göran fräckisuppläsning om blanka ollon. Det kanske passar en berusad manlig krogpublik men inte teaterbesökare som på sin höjd hunnit med ett glas vin.
Vi faller för kornas dans i denna Katarina Mazettis och Åsa Melldahls Bregottfabrik men vi förstår inte vad akademikern Desirée faller för hos bonden Benny. Det uppstår ingen romantisk spänning. Det är märkligt nog mera konflikt än smek och de plötsliga omfamningarna och kyssarna känns mera sprungna ur det skrivna manuskriptet än som frukter av det som händer på scenen.
Där finns skillnaden mellan filmen och teaterscenens musikal, i den förra finns plats för det lågmälda, men det finns det inte i denna högröstade musikalversion. Och Desirée och Benny får hela tiden trängas med så många andra, nästan aldrig vara på tu man hand.
Karin Paulin Ek i rollen som Desirée sjunger gudomligt vackert. Synd bara att Erik Petersens musik bara rycker med vid enstaka tillfällen. Det är kvinnornas och musikanternas kväll. Therése Lindberg och Mia Nilsson lyckas bra i gestaltningen av sina bibliotekarier. Lars Paulin leder orkestern The Robertz där Anders Hällström vid ett tillfälle spelar på elstängsel och Martin Sundbom på ett cykelhjuls ekrar.
De manliga inslagen är annars svagare, men det är väl inte helt lätt att gestalta en tall, en björk, ett får eller en lutfisk. Det är också svårt att se bonden Benny i Pär Andersson. Visserligen bär han en LRF-liknande, grön skärmmössa, men hans neonoranga fleesetröja påminner mera om en Lars Molinsk vägarbetare, en väl så mogen vägarbetare.
Den som styr stegen mot Norrbottensteatern och denna musikal bör helst vara förberedd, ha läst Katarina Mazettis bok eller åtminstone sett filmen. Historien har nämligen svårigheter att nå utanför scengolvet.
Då hjälper det inte att det står en ko redan i förstugan till teaterhuset. I foajén ska det enligt teaterprogrammet också finnas bilder på några av bondeorganisationens medlemmar, om vad de har för sig i ladugårdar, på åkrar och ängar. Så kan det bli när sponsorer bjuds in.
Men det står ingen doft av den fina bondevärlden i salongen denna kväll. Scenografen Sven Haraldsson har skapat en stor, ljusblå, enkel låda för aktörerna. Det är långt från lantbruk och ladugård, snarare en kliniskt ren miljö anpassad för mänskliga doktorers och inte veterinärers operationer.
Boken kom 1999 och blev en framgång, filmen från 2002 blev hygglig och var hamnar då denna musikalversion?
Det blir en tredjeplats, efter boken och filmen.