- Det där måste ju vara min mor, säger Anna Henriksson, 84, när hon innanför porten till Tallgården ser affischen till till konstdokumentären Man bor på jorden under himlen.

- Jovisst, det såg ju ut så där utanför huset där hon bodde i Pajala, säger dottern Majbritt Eneslätt som följer med för att få en inblick i mormors utvandring till Brasilien.

Den åldrade kvinnan på affischen är Maria Jysky, som var en av många emigranter från Norrbotten.

Artikelbild

| Anna Henriksson och dottern Majbritt Eneslätt hittar berättelsen om mors respektive mormors emigration till Brasilien, en skrift efter en intervju de inte kände till.

- Mamma var bara 15 år då de utvandrade. Hon ville egentligen inte men hon skulle följa med som barnflicka, sköta morbror Unos två barn som följde med. Det äldre barnet var tre år, det yngre bara sex månader, säger Anna Henriksson.

Hon minns vad hennes mor berättade om tiden i Brasilien, att den var fylld av umbäranden och sorglig.

- Mormor dog i Brasilien och mamma fick som 15-åring begrava henne innan hon kunde återvända hem till Sverige och till Pajala.

Där levde Maria Jysky till 1972, då hon avled 77 år gammal.

Artikelbild

| Konstnären Anna Wessman berättade om sin och makens arbete med konstdokumentären.

- Mormor berättade att sandlopporna i Brasilien åt på morbror Unos tår. Därför såg hans fötter så konstiga ut när han kom tillbaka, säger Majbritt Eneslätt.

Mor och dotter till denna unga emigrant sätter sig tillrätta i Tallbogården i Korpilombolo för att se Anna Wessmans och Nilsmagnus Skölds konstdokumentär om utvandringen och om ättlingarna som finns kvar efter vidareutvandringen från Brasilien till Argentina.

Det är en dokumentär med forskarfakta och med vittnesmål från efterlämnade släktingar i Sverige, men framför allt vittnesmål från senare generationer Brasiliensvenskar och Argentinasvenskar. De berättar om sin föräldragenerations förflutna på en svenska så ren som om de bott hela livet i Sverige, trots att de aldrig ens besökt föräldrarnas gamla hemland.

Konstdokumentären berättar att det var ett brev från en Brasilienutvandrare som fick svenskar att bryta upp och bege sig till det okända stora landet. Brevet vittnade om hur överfärden var rena lustresan och hur det var att hamna i det förlovade landet. Det här var framtiden för Malmfältens arbetare som slet för svältlöner i gruvorna.

"Här växer det bröd på träden", "här kan vi ju leva på frukt", hette det i breven hem till Sverige.

Brasilianska staten stod för biljetten och jordlotterna som gratis delades ut, men verkligheten som mötte de svenska utvandrarna var en annan än den som beskrivits i breven. Förhållandena blev mycket svåra, många insjuknade och dog. De tvingades också utvandra vidare till Argentina då det inte fanns avsättning i Brasilien för de jordbruksprodukter de producerade.

"Vi lämnade allt för att komma hit och sova med ormarna", ska en kvinna senare ha sagt.

Det var 1909 års utvandringsvåg som gick från Norrbotten, framför allt Kiruna. En stor del av dessa fick efter ett par års armod åka hem på svenska statens bekostnad. Omkring 300 hade då redan dött av sjukdom, många av dem barn, och fick sin sista vila i brasiliansk jord.

De kom hem till Kiruna, Malmberget och Pajala, men en del av dem lockades till ny utvandring. Nu var Sovjetunionen det förlovade landet för arbetarna. Därifrån blev det för de allra flesta ingen hemresa.

Svenskarna som stannade kvar i Sydamerika byggde ett ett svenskt samhälle. De inpräntade läsandets betydelse hos sina barn, byggde upp omfattande bibliotek med svensk litteratur. De lärde också sina barn svenska språket, startade svensk skola och byggde svensk kyrka.

Konstdokumentären väcker intresse för den inte så omtalade utvandringen, men filmen brister i tekniskt hantverk och dramaturgi. Det blir lite för rörigt och lite för långt.

Men Anna Henriksson är nöjd efter den timmeslånga filmen.

- På något sätt kände jag igen det jag såg, säger hon.

Majbritt Eneslätt hittar en berättelse om just Maria Jyskys utvandring efter en intervju med henne.

- Den kände jag inte till, säger Anna.

- Jag ska se till så du får en kopia så du kan läsa den, säger Majbritt.