Det är inget fel på historien. Där finns intrigerna, äventyret och jakten på kärleken. Det är heller inget fel på skådespeleriet, tvärtom. Sven-Bertil Taube och Rebecca Ferguson visar prov på hela känsloregistret. Som beräknande och stundvis riktigt elak ung kvinna är Rebecca Ferguson övertygande. Ändå är det som att En enkel till Antibes inte väcker något alls inom mig. Jag sveps aldrig med, blir aldrig särskilt påverkad.
När filmen börjar är George (Sven-Bertil Taube) fånge i sitt eget liv. Barnen (Dan Ekborg och Malin Morgan) försöker sälja hans hus och ta pengarna i smyg samtidigt som hemhjälpen (Rebecca Ferguson) stjäl hans saker. George bestämmer sig för att rymma sin väg. Det blir en road movie där alla lurar alla, en resa genom samvetskval och liv och död med slutdestination Antibes i södra Frankrike.
Dialogerna är långa, filmspråket enkelt och utan överraskningar. Det känns mer teaterföreställning än film. De små nyanserna kommer aldrig fram. Och varför så lite filmmusik för att lyfta fram stämningarna?
Den excentriske flyttkarlen/likbilschauffören/taxiföraren som spelas av Torkel Pettersson är en frisk fläkt i mitten av filmen, men ger mig inte tillräckligt med syre för att det ska räcka hela vägen till slutet.
En enkel till Antibes är en film om känslor. Ändå lämnar den mig märkligt oberörd.