Barthelssons psyke – och tre ackord

Det behöver inte vara så svårt att starta band och släppa album. När Mattias Barthelsson blev inbjuden till vännernas rep hade han med sig gitarr, låttext, riff – sådant som visade sig bli Barthelssons Psyke.

– Man har hållit på och tjorva med olika band genom åren och funderat över hur man ska ha det. Det har varit så mycket huvudbry. Men nu kommer du (Mattias) med ett riff och en text vi kan testa. Sedan spelar vi igenom det – och så har vi en låt, säger Christian Lidman.

I början på 2000-talet, när Lidman och Barthelsson senast spelade ihop, kämpade bandet The Horsemen för skivkontrakt under flera år – den här gången knackade de ihop ett album på två dagar i ett rum på trummisens jobb på teaterhögskolan. Det behöver inte vara märkvärdigare än så.

"Jag drar till Boden" heter bluesdebuten som släpptes i söndags och går rakt på sak, utan omvägar och samvetskval.

– Det är bara tre ackord oftast, som en punklåt, och jag är gammal punkare och då blir det väldigt enkelt. Texterna behöver inte handla om speciellt roliga saker heller, det kan handla om vad fan som helst, säger Barthelsson.

Nya låtar skapas ständigt och redan nu planeras uppföljaren, troligtvis liveinspelad på repen – märkvärdigare behöver det inte vara.

– Det enda som har känts svårt är att välja bandnamn, där har vi hållit på länge. Allt annat har fallit sig naturligt, vi har bara gjort det – och det har blivit bra, säger Christian Lidman.

Namnet Barthelssons Psyke kom till efter många timmars velande och dagar av diskussioner. Sångaren, som gett bandet sitt namn, var nervös inför offentliggörandet och berättar att bekanta inte riktigt vetat hur de ska reagera på namnet eftersom "det är vida känt" att han har haft jobbiga perioder under hela sitt liv.

Namnet är inspirerat av låten "Psyket" där Barthelsson sjunger om att ha "åkt dit och hit på psyket, jag finner aldrig någon frid".

– Den känns väldigt utlämnande, säger Christian Lidman.

– Den är utlämnande, svarar Barthelsson. Just om psykisk ohälsa och sådana saker, känslan man kan ha kring det – jag ville bara skrika ut det.

Texten till "Psyket" föddes efter att Barthelsson kommit med "ett mördarriff som lät jävligt häftigt" och gav en möjlighet att skrika på hjälp i refrängen.

– Jag har inte tänkt så mycket på vad jag vill säga, mest att det kan göra riktigt ont. Det kan kännas. Och jag tyckte att det passade med en sådan text till ett sådant riff, det kändes att det hörde ihop. Det är åt punkhållet men med någon bluesrytm i det, säger Barthelsson.

Innan jul hoppas bandet kunna ha releasekonsert för albumet och att möta publiken, både med texter om nya boots, att tappa sin peruk – och om mentala bekymmer.

– Det tycker jag inte är speciellt jobbigt. Psykisk ohälsa är ju något som är vanligt i samhället och många pratar om – behöver prata om. Jag har en god vän i Boden som just skrivit en bok om det, det är jättehäftigt och bra att det kommer upp på tapeten i olika sammanhang. Så att folk kan handskas med det och förstår det.

Hur yttrar det sig för dig?

– Nu yttrar det sig bara i bättre och sämre perioder genom att jag lärt mig hantera det. Jag är 40 år och kan min sjukdom, det funkar på så vis. Man lär sig hantera det med stöd och hjälp.

Är det skönt att skriva om det?

– Jo, jajjemen. Det är ingenting jag skäms över. Och ingenting man behöver skämmas över.