– Det låter som att vi tänkte vrida på volymen – det gjorde vi inte kan jag säga.
Emma Johansson tänker tillbaka på dagarna då Cartoon Girlfriend kallade sig för The LoudSounders och gjorde mycket väsen av sig som tolvåringar. Kanske inte lika mycket musikaliskt som attitydmässigt.
Skolkamraterna som bestämde sig för att starta band i femman och sexan "skrapade ihop instrument" av föräldrarna och repade i deras sovrum, med Katy Perry och One Direction på repertoaren.
– Det var kul för att det var ösigt och vi tyckte att vi var coola, säger Lovisa Arffman. Vi tyckte nog att vi var lite hårdare än vad vi var.
Radiomusiken födde egenskriva kärlekslåtar. De japanska influenserna byttes mot emo. Sedan Green Day och Tiger Bell. För varje låt kom Piteåbandet närmare punken och när det gamla namnet ("som vi kanske kan vara tysta om") byttes ut mot dagens hade Cartoon Girlfriend hittat sin grund.
– Jag tror att det mest beror på att vi inte orkar öva så mycket, skulle vi vilja spela jazz hade vi behövt vara mycket bättre. Punk ska låta fult, säger Emma Johansson.
Det senaste året har bandnamnet nämnts fler gånger än någonsin i musikkretsar. Genom smittsamma punkdängor och älskvärda texter har kvartetten fått en publik och i början av 2019 kommer första EP:n släppas, med arbetsnamnet "Your little doll" efter låten med samma namn.
"Filthy hands", "Boys r´ toys", "Why are all boys obsessed with guitars?". Här, inom fyra kala väggar i replokalen i Öjebyn, har många laddade – och många skämtsamma – låtar fötts med feministiska undertoner.
– Vi skämtar om att vi kan sitta i replokalen och bara svära; "killar är sämst, fy fan, allt med dem är sämst" och när vi har repat klart ska alla hem till sina pojkvänner, säger Lovisa Arffman och skrattar.
– Vi har en låt där jag sjunger att det inte är värt att ha en pojkvän, trots att jag har en. Vi sjunger att han inte kan laga mat, han har inga känslor, han är inte snygg ...
Emma Johansson: – Och han har liten kuk.
Sittandes på varsin förstärkare tittar de på varandra och flinar. Systrarna Lovisa och Nelly Arffman, Emma Johansson och basisten Ida Strömbäck gillar att kunna säga vad de vill. Ibland för att få utlopp för ilskan, ibland bara för att skämta om killar och deras gitarrer.
Med tanke på detta kanske nästa låt handlar om coola snubbar som ska glänsa på soundcheck.
– Jag tycker att det är så fruktansvärt provocerande då folk ska komma fram som "gitarrsnubbe, några år äldre" och ska ge några tips. Det är fruktansvärt, säger Lovisa Arffman.
Emma Johansson: – Det känns som att du hatar det jättemycket.
Arffman: – JA (skratt).
På gymnasieutbildningen har tre av fyra bandmedlemmar sång som huvudämne och de anser sig inte vara intresserad av att bli bättre på sina instrument. Musiken är där för att ge texterna en grund att stå på.
– Vi vill mycket hellre kunna förmedla en känsla än att visa upp några coola solon. Det är ingen som hemma och övar teknik, säger Nelly Arffman och berättar att hon inte hade velat spela trummor om hon inte fick spela punk.
Hur tror ni folk ser på er?
– Jag tror många tycker vi är coola, säger Emma Johansson.
Nelly Arffman: – Jag känner att folk ser mig som lite tuffare än vad jag egentligen är. Egentligen är jag ju en mjukis (skratt).
De är överens om att de visar upp andra sidor av sina personligheter på scenen än i skolkorridorerna. Trummisen säger att hon "kanske inte är en livsstilspunkare" men känner sig som mest hemma i replokalen eller på spelningarna. Även om hennes allvarliga min bakom trummorna inte avslöjar något om det.
– Jag känner att det är min grej. Jag har fått höra att jag ska le mer och nog kan jag skratta till ibland om det blir röjigt, men känslan jag vill förmedla är ... (visar ett sammanbitet ansiktstuttryck).
Cartoon Girlfriend sticker ut, det har de alltid gjort. De sticker ut eftersom de spelar punk. Sticker ut bland punkband genom sin "flickiga musik". De sticker ut bland kvinnliga punkband genom sin unga ålder.
– Jag har hört folk som tänkt "du spelar i punkband, en arg feminist" och som nästan varit rädda för mig, säger Lovisa Arffman.
De berättar att de alltid varit medvetna om att de kan komma långt på att utmärka sig med sin stil och attityd.
– Bara att vi är 17–18-åriga tjejer som spelar punk här uppe gör nog mycket. Hade vi varit killar som spelar rock hade det inte varit så intressant, jag tror vi får en skjuts av bara det, säger Emma Johansson.
Lovisa Arffman: – Vi hade inte fått lika mycket uppmärksamhet om vi inte varit som vi är.
Emma Johansson: – Det är svårt att förhålla sig till att tjäna på att "bara vara" som band och inte tack vare musiken. Det är najs att få förtur för att vi sticker ut men samtidigt är det lite konstigt att det är så.
Cartoon Girlfriend kan uppskatta att bli förfördelad någon gång, när så många orättvisor irriterar i övrigt. Fenomen som kräver vrål. Och ibland en replokal.
"Filthy hands" handlar om att kvinnor inte kan röra sig fritt utan att vara rädda, ett ämne som behandlats i många forum men får ny luft i punken.
– Det är lite speciellt att skriva en punklåt och få vara jättearg över det. "Fuck you, det suger jättemycket", säger Emma Johansson.
– Det är ganska befriande att bara få vara asförbannad, annars måste man vara så saklig och förklara varför saker är problematiska. Men om det suger balle vill man bara få vara jättearg.
Lovisa Arffman: – Vi är lite less på att behöva förklara hela tiden, det behöver man inte göra i det här bandet. Vad är grejen? Vi behöver inte förklara varför man är arg eller varför det är ett problem – vi kan bara tycka att det är ett problem.
– Men jag tycker inte att vi är så fruktansvärt provokativa.
Emma Johansson: – Det mesta vi säger är ju sanningar, det är bara att ta åt sig.