Gil Scott-Heron dog i helgen. Den amerikanske spoken word-poeten från Chicago, lade på 70-talet grunden för den politiska rappen, bland annat i låten The revolution will not be televised.
Hans musik har inspirerat generationer av unga, svarta amerikaner med verser om utsatthet, social medvetenhet och ilska gentemot det politiska systemet.
Scott-Heron kallas än i dag ”rappens gudfader”. Men få känner till Gil Scott-Herons banbrytande gärning och hans död har inte skapat uppmärksamhet.
För andra artister räcker det med att fylla 70 år för att den kulturella eliten ska ge salut, grymta och flåsa i en kakafoni av rödvinsindränkta hyllningar.
Jag talar så klart om Bob Dylan – vilken pärs.
”Vad betyder det här?”, ”Är han redo för 70?”, ”Vad är egentligen 70?”.
Inför- och efterartiklar, analyser, blogginlägg, konsertminnen och radiohyllningar, listan är lång. Det är en födelsedag. Vem bryr sig? Dylan allra minst anar jag.
Gil Scott-Herons död och Dylans födelsedag gav mig däremot en vision. En glimt av framtiden – dagen då Bob Dylan dör.
Tributeplattor med allsköns artister. Enrique Iglesias autotunar sig igenom Lay, lady, lay. P Diddy tolkar Blowing in the wind. Mariah Carey wailar sönder Knocking on heavens door.
Biografier, okända barn dyker upp, timmeslånga dokumentärer, statsöverhuvuden som säger sig ha inspirerats av mannen i sin politiska gärning. Michael Jacksons död tog honom från pedofil till helgon. Hans låtar spelades i sträck på radio i flera månader. Tänk då Dylan.
Proportionerna kommer att rämna och lämna alla referensramar för att expandera och slutligen kollapsa av sin egen självgodhet – ett massivt kulturellt svart hål. Och i svallvågorna av denna ”historiska” tragedi så kommer alla som någonsin känt Dylan att försöka göra sig en hacka. Och lite sorgligt är det. Dylan har alltid hatat den bild media har skapat av honom. Han befinner sig på en oändlig turné i konstant undanflykt av sitt eget spöke. Inte ens i döden kommer han att få frid. Då kanske Gil Scott-Herons eftermäle är att föredra.
Men än lever Dylan. Jag såg honom uppträda i Globen 2009. Ja, eller snarare hans rygg. Det var sisådär, men så har han ju varit det senaste decenniet. Han spelar på Peace & Love-festivalen i Borlänge till sommaren. Om du har tid, ta chansen och åk dit. För när dagen kommer så vill du väl ändå kunna säga att du såg ”Den störste”.
I övrigt: 3D-bio är ett skämt. Stenmark vann Mästarnas mästare. Told you so. Och. Lyssna på My Morning Jackets senaste album Circuital.