Gott om andningspauser och skratt
EUSKEFEURATStora salen, Kulturens husTrettondag jul
Euskefeurat sjunger något vackert, kanske på Pitemål. "Vi är kanske inte större än Jesus men i alla fall fler", menade Ronny Eriksson.
Foto: Göran Ström
Euskefeurat tar stora salen i Kulturens hus i besittning under onsdagskvällen. Med sedvanlig norrbottnisk pessimism och politiska undertoner på Pitemål lockar bandet publiken till upprepade skrattattacker.
Ronny Eriksson proklamerar direkt dagordningen inför kvällen.
- Först spelar vi en gammal låt, sedan några nya, sedan en gammal, sedan blir det paus. Efter pausen spelar vi lite nytt och lite gammalt och sen är det slut.
Kort och koncist, och nästan helt sanningsenligt. Altersbruk med Bengt Ruthström inleder kvällens hemvändarresa. Sedan kan man tro att det blir få andningspauser. I verkligheten är de väl ganska många till antalet.
Återkommande är Ronny Erikssons ståupp-komiska, sävliga mellansnack, som på något mystiskt sätt leder fram till nästa låt. Historierna blir utförligare efter paus, då kan de hålla på i flera minuter. Men de är minst lika underhållande som själva musiken. Skratten i bänkraderna är många.
Låttexterna är i sig själva en källa till skratt. Jag ser många, företrädesvis ur den äldre skaran åhörare, som lutar sig lite framåt för att riktigt uppfatta alla stavelser och underfundigheter. Det gäller att koncentrera sig så att man inte missar någon poäng.
Den politiska touchen är genomgående och har väl egentligen alltid varit Euskefeurats adelsmärke. Det är kanske det enda punken och Euskefeurat har gemensamt. Fast så mycket till budskap vet jag inte om man kan skönja. Om man lyssnar på Ronny Eriksson verkar det finnas fel både till höger och vänster.
- Thomas Östros är inte direkt
Barack Obama. Det kommer att gå illa om socialdemokraterna under nästa val har sloganen "S - we can", säger han.
Men vi ska för den del inte glömma sångerna. I sina stunder är det musik på hög nivå både för hjärta och hjärna. Och detta sagt utan att vara det minsta lokalpatriotisk.
Med mig hem tar jag Mer och mer och mer , låten som bygger på flickan Margaretas många mellannamn och "Charlotte Perelli har fått domningar i foten". Men också a capella-versionen av Apparata är fin. Och liknelsen mellan att kissa i byxorna och spela med folks pengar på börsen är förstås slående.
Knappt tre timmar senare reser jag mig ur stolen. Fortfarande torr. Men i hastigheten glömmer jag min plånbok i bänkraderna och får återvända från kylan tillbaka in i salongen. Kanske är det Euskefeurats socialism som har hypnotiserat mig.
Så jobbar vi med nyheter