Det har gått snart två månader sedan min senaste krönika publicerades på nsd.se och i NSD:s tryckta format. Så sent som i söndags fick jag debattera kring innehållet med min kompis nya pojkvän. Det känns som att alla har läst den. Den där krönikan. Den handlade om hur upprörd jag är över patriarkala strukturer och varför jag är det. Jag exemplifierade även min ilska med hjälp av konkreta händelser som gör mig både arg och ledsen.
Responsen på krönikan blev helt galen enligt mig. Något jag absolut inte hade väntat mig. Över 170 personer har kommenterat den på nätet (nsd.se) och det finns ytterligare kommentarer som inte har publicerats på grund av att de är för "grova". Det måste ha varit ganska hårda ord med tanke på att jag uppfattar mycket av det som har publicerats som aggressivt.
Utan att behöva möta mig eller för den delen någon annan person ansikte mot ansikte har människor (framförallt män), tagit sig rätten att tycka till om mina skrivna rader. Bra att det finns möjlighet att tycka till, absolut.
Men varför så upprörda? Varför så provocerade? Av att en tjej slår ett slag uppåt i era skrev. Män som har läst krönikan har både känt sig träffade, påhoppade och upprörda. Skitförbannade helt enkelt. Över att en person, en tjej, har öppnat munnen och sagt inte alltför bekväma sanningar.
Förutom elaka nätkommentarer har jag även mötts av arga röster när jag vistats på offentliga platser i Norrbotten. Bland annat kom en man fram på Winter Prides avslutningsfest och berättade om hur upprörd han var över det jag skrivit. Jag hade fel, jag var dum i huvudet och folk skrattade åt mig på den arbetsplats han jobbar på.
Lite senare kastade han en öl över mig medan hans pojkvän tittade på.
Det kan inte vara lätt att bli så upprörd över en persons åsikter. Jag blir i och för sig också sjukt upprörd över idiotiska åsikter och handlingar men jag tar det sällan eller aldrig så långt som att hälla öl över någon. Det känns också konstigt att som hbtq-person trampa på sina egna. Inte för att vi är en homogen grupp som tycker och tänker likadant och som vill samma saker. Utan just för att vissa hbtq-personers kamp för ett bättre och mer rättvist samhälle är anledningen till att sådana som exempelvis ölmannen har några rättigheter över huvud taget.
Nu säger jag inte att jag på något sätt förändrar lagar men att göra skillnad i det lilla är väldigt viktigt det också. Alla behöver och vill förstås inte försöka förändra rådande strukturer men de som gör det borde stöttas och lyftas upp av andra inom olika minoritetsgrupper.
Precis som jag skrev i min förra krönika är ju inte kvinnor, tjejer och transpersoner en minoritet i samhället men vi behandlas som om vi vore det. På grund av det tycker jag att det är konstigt att kvinnor ifrågasätter min krönika. Flera tar tydligt avstånd från min syn att se på världen.
Jag kan inte rå för det men jag tycker det är så sorgligt. Och så länge ni och männen blundar tänker jag fortsätta öppna munnen oavsett om orden som kommer ut är bekväma eller inte. Och oavsett om konsekvensen blir att det viner kring öronen. För kan det förändra någons tankebanor och leda till att brudar med liknande åsikter känner sig sedda och bekräftande är det värt det. Jag tar med mig alla positiva kommentarer och använder de negativa som bränsle. För att fortsätta min kamp.
Långt därinne bär jag med mig en kommentar. Jag avslutar med den. "Jag gråter. Och älskar den. Dig. Tack för att du sätter ord på mina känslor".