Jag hade inte lyssnat på Kate Bush på ett bra tag då jag den där gråa eftermiddagen i Stockholm råkade se en skivbutik och gled in. Genast fanns de där, tonerna från den här välkända rösten som gick rakt in i mig. Känslan av höstrusk och trassligt hår förvandlades till lust att få stanna upp, att få ligga raklång och bara bli inlindad, ombonad, av sig själv.
Det är just det som jag älskar med musik, hur en enda rad kan etsa sig fast, hur en särskild ljudslinga kan fastna och nå ut genom ens nynnande läppar en hel eftermiddag. Hur viss musik kastar sig på och berör, rakt på bara. För att uppmuntra mig själv till att koppla av slår jag gärna på artister som Kate Bush, Christine Owman och Beth Orton. Vill jag däremot få igång det inre vrålet, energin och rörelsen i kroppen så finns PJ Harvey, Edward Sharpe & The Magnetic Zeros samt lite Balkan Beat Box alltid nära till hands.
Det här året som snart är ett minne blott har framför allt varit musikens år för mig. Jag återvände hem till Malmö i januari efter ett halvårs vistelse i Indien och ville framför allt lugna ned sinnet med stillsamma toner efter livet där. Min erfarenhet efter alla turer till landet jag ständigt återvänder till likt en jojo, får mig att uppmärksamma hur stilla och lugnt det kan vara här hemma. I Indien bjuds en ofta på de mest häpnadsväckande ljud. Allt ifrån fantastiska toner från en sitar eller kanske ljudet från tusentals tutande bilar som ikapp med tjutande hundar, slirande mopeder och teförsäljare med grymt vältränade stämband, kan utgöra en hel orkester. Jag älskar det men jag uppskattar likväl att komma hem. Det är fint att kunna välja att skapa sitt eget ugglenäste eller sin egen minicirkus ibland.
Jag hängde i våras på teaterpjäsen Huset som Rut glömde, en amatörteater där min dåvarande sambo spelade. Eller så skrev vi noveller om kvällarna. Men det var sällan vi slog på vår knastriga, svartvita TV från tidernas begynnelse. De få gångerna det hände var värda att fira för tillsammans med Gynekologen från Askim, skapade vi interna skämt som än idag lever rövare i våra mungipor.
Luleås kulturliv skiljer sig såklart från Malmölivets (vi behöver fler av mindre glansiga kulturarrangemang på andra scener än de kommersiella) men just nu är jag ganska nöjd. Att få se ett norrsken är lika givande varje gång och då kan jag undvara de där pjäserna jag ibland drömmer om att få se, queerklubbarna och konserterna. För en stund i alla fall.
Så länge vi vet om att vi inte sitter fast så är föränderligheten vacker och skön. Känslan av jul har dessutom infunnit sig väl. Detta tack vare julkonserten i Stockholm nyligen, med Rainbow gospel - en helt fantastisk kör består av människor i alla regnbågens färger, där uttrycken flödande och där jag fick landa ingen annanstans än just där.
Och kära fru Tomte, inför det nya året hoppas jag du infriar min önskan om fler mindre teaterscener, större utbud på biografen och framförallt - en folkets biograf, tack.