1995 gjorde Anton Ranweg sina första arbetspass på Skivstället och stannade kvar till butikens död 2002. Efter att ha börjat som praktikant och extraknäckare fick han fast jobb efter gymnasiet i stans hetaste skivaffär.
– Det var, vad jag tyckte, stans mest välsorterade skivbutik – så det var klart jag ville ha jobb där, minns han.
Ranweg, som hette Hansson då, följde med Skivstället under dess ägarbyten och i flytten ner till lokalen bredvid Hemköp. Efter att ha börjat som prismärkare blev han butikschef när Border Music köpte upp affären i slutet av 90-talet, de sista åren gjorde han "allt" på egen hand.
– Det är så klart en jättestor del av den jag är, utan att låta för pretentiös. Det var väldigt formativa år, säger han.
Vad betydde Skivstället?
– För mig var det mittpunkten av mitt liv i ganska många år, jag tänker att det var så för andra människor också, mer eller mindre. Musik var inte så lättillgängligt som det är i dag.
– En skivaffär är en freak magnet, där det samlas både folk som är kreativa själva och folk som bara vill konsumera. Det var ett sätt för osajnade band lokalt att nå ut till en publik.
Ett bevis på det är att smeknamnet "Skivstället-Anton" levt kvar och han erkänner att det inte var länge sedan han hörde det senast.
Känner du dig som "Skivstället-Anton"?
– Det är ju rätt länge sen alltså, 17 år, jag kanske inte riktigt är där mentalt. Men det är fint när någon kallar mig för det.
Vad minns du själv bäst av de åren?
– Det är ju stamkunderna man kommer ihåg. På gott och ont (skratt). Som jag sa tidigare är det en freak magnet – alla stamkunder var kanske inte jätteroliga, men ändå ett kärt minne.
2002 bestämde sig Border Music för att sälja Skivstället och stängde igen butiken i slutet av mars. Den då 23-åriga Anton Ranweg fick anställning hos skivbolaget i Göteborg och "packade ner butiken och lägenheten samtidigt". Veckan efter stängning flyttade han och har inte återvänt till Luleå sedan dess.
– Vi kanske lade ner i rätt tid, innan fildelningar och Napster exploderade. Jag upplevde inte att det blev någon jättedipp som det kanske har varit på andra butiker, säger han.
Hur kändes det att stänga igen?
– Det var sorgligt så klart, men samtidigt var jag redo att göra något nytt. Jag hade varit där en stor del av min tonårstid och början på 20-årsåldern. Det var dags för mig att göra något annat, men det är klart att det hade varit fint om butiken hade funnits kvar.
Anton Ranweg hade chansen att rädda Skivstället och driva det vidare, men valde att inte investera mer tid eller pengar i Wasa city.
– Dåvarande ägaren av Skivstället försökte sälja butiken och hade svårt att hitta någon köpare. Det fanns en intressent men de ville att jag skulle gå in som delägare till 50 procent. Jag var inte så intresserad, jag var sugen på att testa på att bo någon annanstans, säger Ranweg.
I och med flytten har han aldrig behövt uppleva tomrummet som skivaffären lämnat efter sig och som många andra vittnat om.
– Precis, det kanske var en välsignelse med facit i hand. Jag har faktiskt aldrig bott i Luleå utan att Skivstället har funnits – det slapp jag uppleva.