Starka band har skapat Ur Tajgan

Bröderna Löfgren, Arvid och Erland, var frustrerade. Under drygt ett år hade de suttit i den lånade hemmastudion på Skurholmen för att uppnå sin målbild och trots att de var överens om hur det skulle låta åkte de ständigt vilse. De mixade låtar, kastade dem och började om. Bröderna ledsnade på att jaga de formulerade idéerna, svängde av från alla utstakade vägar och bara körde.

Resultatet blev den "ruffigare" och "rivigare" musiken de sökte efter. Bakom dem låg indiepopen och framför dem en värld av alternativ rock.

– Efter ett tag kände vi; "nu skiter vi allt och släpper den här låten". Det blev "Helios", säger Erland Löfgren.

"Helios" blev senare deras debutsingel och starten på ett av de mer omtalade Luleåbanden under 2018.

När "proppen gått" var nästa steg att bilda band. Arvids sambo och vapendragare sedan gymnasiet, Maija Nilsson, var given, återkommande musikkollegan Richard Adolfsson Portti likaså. Med Jakob Westerlund på trummor bildades sedan bandet ur tajgan. Ur Tajgan.

Med en ljudbild som huggen ur både gran och stål. Ur landskap och lastkaj.

– Vi ville ha ett bandnamn som skapade associationer till hur det låter. Vi lever ju i tajgan. Och "Ur tajgan" – vi bor i Luleå som omges av tajgan. På något sätt ville vi inkorporera det industriella i vårt sound samtidigt som vi har mycket naturmetaforer i texterna, säger Erland Löfgren.

– Det finns en relation mellan staden och naturen, både geografiskt och mänskligt, fyller Arvid i.

Har bandnamnet påverkat musiken?

– Någon form av helhetskoncept blir det ju, och om bandnamnet kan hjälpa till att bidra med det är det toppen. Så att man inte heter Spice girls och kommer från Luleå.

I dag är tre av fem medlemmar bosatta i Umeå för studier och vi möter Ur Tajgan under en av många repträffar i hemstaden efter ännu en dag på E4:an som de "blivit förbannat less på". Trots att Maija Nilsson, Arvid Löfgren och Erland Löfgren numera har 26 mil från hemmet till BD Pops studio på Stationsgatan spenderar de oväntat mycket tid i lokalerna. I inspelningsbåset, vid mixerbordet, med bandet.

– Låtarna förändras lite varje gång vi repar, kanske för att vi inte kommer ihåg dem, säger Maija Nilsson och skrattar. Det blir lite spännande också.

Sedan debuten i våras har bandet släppt ytterligare två singlar, varav den senaste ("Magpie") så sent som förra fredagen, och flera låtar står i kö för att lämna studion för verkligheten. Besvären med att skapa musik är som bortblåsta.

– Du (Erland) och jag satt i ett och ett halvt år och var petnoga, vi försökte formulera vad vi skulle göra. Men när vi sedan träffades som band och kände varandra så bra kunde man släppa på det där. Då lät vi det bara hända och att det fungerade så bra beror på att vi känner varandra, säger Arvid Löfgren.

Med barndomsvän, sambo och bror i bandet är det ingen överdrift att sångaren känner sina bandkollegor väl. Jakob Westerlund, som också spelar med Raring, lade tidigt märke till att personkemin smittade av sig på musicerandet.

– Det klaffar musikaliskt. Det är lätt att läsa varandra när vi spelar, saker som kanske är ganska enkla blir här helt naturligt – lite som en kropp, säger han.

Maija Nilsson är inne på samma spår:

– Jag tycker att det är en fördel att vi känner varandra så bra. Man kan vara sig själv, säga vad man tycker och läsa av varandra på ett bra sätt. Man vet när det är läge att säga något eller inte.

– Jag tror att vi litar på varandra och de idéer man får, alla bidrar med sitt och vi kan säga till – det är ganska högt till tak. Vi har en bra dialog i skapandet, säger Erland Löfgren.

Medlemmarna berättar att Ur Tajgan egentligen är ett band med "väldigt humöriga" medlemmar, där bröderna ibland ryker ihop, men oftast hanteras även konflikterna smidigt tack vare att de känner varandra så väl.

– Ni har otroligt svaga tjafs, säger Jakob Westerlund.

– Eller de är starka – men korta.