Årets julkalender i radion heter "Tonje i Glimmerdalen" och handlar om en flicka som är byns enda barn och som får reda på en mörk hemlighet om sin vän Gunnvald. Huvudrollen, som Tonje, spelas av tolvåriga Freja Taavola från Luleå och hon fick sällskap av välkända namn som Maxida Märak, Charlotte Kalla och Sven Wollter i inspelningsstudion.
– Det var lite nervöst i början och då var det kanske svårt att skådespela bra. Men efter ett tag släppte det när jag lärt känna producenten och så där och då gick det bättre, berättar Taavola.
Luleåtjejen, som går i sexan på Furuparkskolan, har tidigare synts i filmen ”Dröm vidare" men att bli hela Sveriges radiokaraktär blir någonting helt annat.
– Men jag tänkte inte på hur stort det var när jag spelade in, jag tänkte bara att det var ett litet morgonprogram. Men nu har jag insett att det faktiskt är julkalendern, det är ganska stort. Jag blir bara nervösare och nervösare för varje dag som går, säger hon.
Julkalendern är baserad på den norska boken "Tonje och det hemliga brevet" (Maria Parr) och tillsammans med Freja Taavola gör skådespelaren Pär Andersson en stor roll.
– Jag trodde inte att man skulle behöva gå all in och engagera sig lika mycket men det var nästan jobbigare att skådespela i radio. Du måste verkligen tänka på rösten och tonen, oavsett hur bra skådespelare du är så hörs det om du är ledsen eller ser sur ut, säger Freja Taavola.
Var det någon som kändes extra speciell att skådespela med?
– Det var nog Sven Wollter, det var kul att vara med någon som skådespelat så länge.
Men eftersom hon kände igen sig mycket av karaktären Tonje kunde Taavola lättare gå in i rollen.
– Tonje är ganska lik mig. Hon gillar att åka kälke utför höga berg, gillar att vara ute och gillar äventyr. Hon är modig. Hon har en bra relation med en äldre kille ... alltså typ en gubbe (skratt).
– Jag känner igen mig i henne, jag gillar också att vara ute och har en ganska nära relation med min morfar.
Efteråt har hon lyssnat på färdiga avsnitt och imponerades av slutresultatet.
– Det var häftigt, det var helt surrealistiskt. Det kändes inte som att det var jag som pratade, man brukar ju hata att höra sin egen röst och det gjorde jag i början, men sedan kändes det inte som mig.