Årets album: Tove Styrkes "Sway".
Det är mycket som är så bra med det här albumet. Åtta låtar är ett perfekt antal. Och åtta genomgående hitlåtar är ju helt suveränt. Alla låtar är bra och Styrke är bäst.
Årets låt: Sarah Klangs "Left me on fire".
Kan ni tänka er att ingen visste vem Sarah Klang var för ett år sedan? Så knäppt. Hiten "Left me on fire" är en tidslös klassiker.
Årets film: Utøya 22 juli.
Det är svårt att säga att en film är bra när du mår dåligt under 72 minuter – lika länge som skjutningen på den norska ön höll på. Årets värsta film berörde.
Årets liveupplevelse: Kacey Musgraves på Kägelbanan.
Det är sällan världens hetaste countryartister bemödar sig att besöka Sverige men Musgraves gjorde mig inte besviken. Jag är ett fan. Jag köpte t-shirt.
Årets sorg: Aviciis död.
Folkkära profiler som Lill-Babs och Jerry Williams lämnade oss men ingen bortgång påverkade så många så mycket som Tim Berglings. Dokumentären "True stories" blev smärtsamt aktuell.
Årets märkligaste: Cykelaffären.
The Magnettes var så fantastiskt grymma under hela South by southwest, till och med när de fick spela på parkeringen utanför en cykelbutik en bit från stan.
Årets försäljningsknep: Cykelöl.
Samma cykelaffär fick inte sälja öl. Så den gråskäggige butiksinnehavaren i hängselbyxor gav bort öl – och tog en fast avgift i dricks.
Årets besvikelse: Graveyard på Kirunafestivalen.
Som jag har väntat på att se Graveyard live och som jag led i kylan när stelfrusna rockfingrar knappt orkade röra på sig på scenen.
Årets magont: Musikens makt.
Det är väl fan att den enda riktigt toppenfina festivalen i länet inte får överleva – eller får den det? Får ont i magen av att tänka på det.
Årets krock: Kirunafestivalen.
Jag missade Rita Ora i Skellefteå som krockade med Kirunafestivalen, nästa sommar krockar den med Lollapalooza i Stockholm. Vi får ses någon annan gång, Lana.
Årets miss: Wu-Tang Clan i Austin.
Jag vill inte prata om det, men kan säga så här; jag var på Belmont i Austin, Pussy Riot var också där, en handfull medlemmar från Wu-Tang var där. Men vi missade varandra.
Årets tv: Jägarna.
Det kanske inte var årets bästa tv-serie men definitivt årets mest efterlängtade och bästa för Norrbotten.
Årets rabiata: Mr Cool-hetsen.
Tre år efter att Anton Magnusson gjort en dålig skämtlåt drog hetsiga debattörer igång ett drev mot "Knulla barn" och plötsligt blev den större än någonsin.
Årets uppvaknande: Kitok.
Ett något sent uppvaknande gjorde att Magnus Ekelund missade invigningen av Nationalmuseum – men rubrikerna efteråt var desto mer uppiggande.
Årets hatkärlek: Lillan.
Alla har en relation till spelstället Lillan men det visade sig att kulturfolket i Luleå var splittrade när det började hända saker där. Gräddfil med sur eftersmak.
Årets sämsta: Idol.
Det verkade lovande, blev mycket sämre – och slutade i en totalt ointressant långbänk.
Årets kändisjakt: Emma Watson.
Minst en gång per år jagar jag kändisar som bott på trädhotellet i Harads, förra året var det Justin Bieber. Den här gången var det Emma Watson. Hade hellre pratat med henne än med sur-Justin.
Årets hunger: Mästerkockarna.
Aldrig har väl matlagningen i Norrbotten varit så het som när Lotta Öström och Emma Laiti dominerade i "Sveriges mästerkock". Norrbottningarna måste ha varit svältfödda ... hö hö.
Årets skratt: Sandra Ilar.
Komikerns standup i Luleå var läskigt roligt ibland, det är sällan humor kryper upp i knät så där.
Årets obehagligaste: Sandra Ilar.
Det är alltid svårt att förhålla sig till skämt om pedofiler, utvecklingsstörda och våldtäkter – det blir ännu obehagligare när skämtarens föräldrar sitter bredvid.
Årets minst efterlängtade: Abbas comeback.
Var det någon som jublade? Blev det hysteri? (Talande tystnad).
Årets 2019: Hurulas "Självmedicinering" och "Inte min son" skakar om inför albumsläppet i februari.