Hör du fåglarna? undrar min vän. Jag menar, förstår du att vi verkligen hör fåglarna nu?! Vi noterar och andas ut. Vilka privilegier vi har som kan välja att ta oss fram som vi gör och att vi kan fylla våra nyfikna sinnen med kontrastfärger så här. Vi har just lämnat ett vilt pulserande Barcelona bakom oss för att leva närmare naturen, jag och mina två vänner. Vi begav oss till en början dit för att i vanlig ordning ge oss ut i fritt spontant fall; allt möjligt när sikten är klar. Time to go, för att uppleva och centrera sig själv längs äventyrets rand. Så många sätt det finns att leva ett liv på. Allt detta ständiga utforskande.
Vi bor i en bekants kollektiv där människor kommer och går, språk växlar och flödar som en härlig spellista. Akrobater på hjul möter enkla fotgängare, drömmar om att få rota sig i detta myller mixas med rörlighet och väntan på morgondagens biljett vidare. Jag blir alltid lika uppfylld av dessa paletter, blir lugn när risker för stagnation bleknar markant. Får god lust att haka på och bara se vart det leder. Var spelar egentligen mindre roll så länge vinden i stegen inte avtar. En av de sista kvällarna i storstaden hamnar vi mitt i en Yann Tiersen-kompad cirkusuppvisning där jag lovar att halva publiken mentalt flög i hand med de högt svävande cyklisterna i ballerinakjolar, omgivna av konfettiregn.
I städer där ingenting förvånar så lever Tim Burton-andan rövare i leende ögon.
Kontrastrikedom, jag faller för dig. Vi drar vidare som så många andra här i krokarna. Storstaden börjar skava med sitt ständiga
väsande så på en handvändning bokar vi biljetter vidare. Landar snart på Ibiza där mina fördomar om en genomgående party-ö snart genomborras av annat. Vi bosätter oss på norra delen av ön hos folk vi redan känner och jag ligger snart i vattnet med snorkeln på. Den bästa kostymen. Följer färgstarka fiskar allt längre in bland reven. Identifierar mig med deras nyfikenhet och allt ovan vattenytan förminskas och förlorar i detta tidlösa tillstånd betydelse. Här blir allt till ett. Det här är det renaste nöjesliv jag kan föreställa mig. Livet under vatten är som ett besök på den mest välfyllda konsert. Alla ni som haft turen att dyka i varma vatten förstår nog vad jag menar. Samtliga färger är som egna melodier där allt samverkar och rör sig, allt liv som så självklart tar plats har sin egen roll. De skilda livsformerna blir till musikanter som spelar allt från saxofon till en rejäl bas. Någonstans från en tova som pryder havsbotten hörs det svaga applåder. Det skapas poesi nar jag rör mig där.
Får ett nytt ord av en tillfällig kollektivkamrat; Doshaburi, som på
japanska betyder att rena sig själv med regn. Och här på ön kan en säga att det symboliskt regnar hela tiden. Värme och fräknar, sköna melodier av Nicolas Jaar och ibland också Max Richter. Får en nytändning av Kate Bush och Marcus Worgull som jag sköljer ned med drömmar.
De som tar form om natten när vi girigt slirar fram genom nattsvarta kurvor med den lånade djungeljeepen från 70-talet. Vi inte bara rör oss fram genom kurvorna, vi är dem. Lika tydligt som att livet när en bejakar sin lust att se lite mer blir så enkelt, långt bortom själsliga irrfärder och rakt in i sitt eget centrum. Pretantiöst och härligt.
Försöker oss på att ta oss an nöjeslivets många sidor under resan. Klubblivet faller för min del ganska förväntat platt fall utan att jag ens drar på smilbanden. Ovälkomna danspartners och alltför tradig housemusik. No gracias. Bättre var det den där kvällen i Barcelona när vi av en slump upptäckte att vi glidit in på Barcelonas gaypride. Även om musiken mest föreställde knastriga radioplågor så gav mötena med stadens aktivister desto mer. Free spirits of the world, unite! Nyligen upplevda Luleåpride känns nära igen och aktivism över landsgränserna känns markant, like one piece of art. Att leva såhär är som att måla fram sitt eget sinne med fingerfärg. Många konstverk återstår att skapa och vi fortsätter att kasta oss ut.