1992 hittade Mehmet Tekin en annons i Gula sidorna. En restaurang var till salu i Gällivare och tillsammans med två vänner slog han till. Trion lämnade Stockholm, dit han kommit som politisk flykting från Kurdistan fyra år tidigare, och öppnade Matverkstan.
Men att försörja tre personer var svårt och drygt ett år senare hittade Mehmet Tekin en lokal i Luleå, i backen nedanför kyrkan på Nygatan.
– Det var en tom källarlokal här, innan dess hade det varit mattaffär och gamla tidens Mediamarkt, "Jakobs radio" (skratt). Vi började bygga om sakta under ett år, berättar den i dag 52-årige Luleåprofilen.
Mehmet Tekin ritade mycket av inredningen och baren själv, och i det stora hela ser Restaurang Corsica likadan ut i dag som för 24 år sedan. Precis som menyn.
Med hjälp av en italiensk kock, med rutin från Hilton i Paris, byggde krögaren upp en franskdoftande restaurang som blivit allt mer försvenskad genom åren.
Var kom namnet ifrån?
– Jag tittade på våra maträtter och det var en blandning av franskt och italienskt, Korsika ligger mitt mellan länderna och det påminde mig lite om Kurdistan också, säger Mehmet Tekin.
Lokalen innehåller mängder av inredningsdetaljer och föremål som krögaren hittat på loppmarknader och i butiker runt om i världen. Favoriten är en liten gipsprydnad som är placerad vid dörren.
– Det kanske är löjligt – men den påminner mig om min mamma. Hon dog tidigt, 42 år gammal, jag såg den där i en affär i Stockholm och tänkte direkt på henne. Nu är hon här.
Restaurangutbudet i Luleå i mitten av 90-talet var något helt annorlunda än dagens och Corsica blev en succé.
– Det kom mycket folk på en gång. På helger och vardagskvällar hade vi ofta köande matgäster utanför restaurangen. Vi hade en hovmästare som placerade ut folk vid borden, i dag är det betydligt hårdare konkurrens i stan.
Corsica har gjort sig känt för storsäljarna plankstek och Black and white, men under en period hade restaurangen ett något tveksam rykte, på grund av blöta helger och sena kvällar.
– Efter ett tag började vi köra livemusik här på fredagar och lördagar, men tiderna förändras. Matgästerna tyckte inte om när det kom folk som bara ville dricka öl så vi slutade med det. Dessutom hade jag fått en "sladdis" och ville spendera mer tid med henne i stället för att jobba helgkvällar, berättar han.
Hur stökigt var det?
– Det var inte stökigt egentligen, men ju äldre jag blev desto svårare fick jag att tåla gästerna som drack mycket. Jag ville ha det lite lugnare (skratt).
På tal om rykten. Det sägs att basketlegendaren Larry Bird var här, stämmer det?
– Ja. Vi har haft många kändisar här genom åren, jag brukade ha en bunt med kända namn bakom disken. Men den är borta nu.
Några exempel har Mehmet Tekin inte, men ansikten glömmer han inte så lätt.
– En gång var det en gäst från Kiruna som glömde betala, fem år senare var han tillbaka och jag sa åt honom att jag tror han glömde betala sist. Han var chockad. Jag bläddrade bland 20–30 obetalda notor och hittade rätt, säger Tekin.
Vad tror du restaurangen har för rykte i dag?
– Det är god mat och en folklig plats. Här är ingen tuff servitör (skratt), bara vanliga människor här.