Hösten är kanske min favorittid på året. Plötsligt känns det mer tillåtet än tidigare att vara mer social med sig själv än med andra och alla bokhyllor börjar ljuda högt av sin tyngd. Som att böckerna gör sig påminda med en enda önskan; att bli lästa.
Nu går det inte bara att helt sonika välja ut en av de tio bästa som bokhandlarna marknadsför som de mest lästa just nu. Saken är den att jag vill ha något annat att läsa än ord som mest påminner om majoritetssamhällets normer. Jag är trött på vad topplistelitteraturen i de flesta fall beskriver. Inte sällan finns där en viss kronologisk ordning av dramatiska skeenden där lyckan inte sällan lyfts fram som ett resultat av den tvåsamma kärleken mellan Hon och Han. Där olyckan kanske beror på att kärleken mellan Hon och Han inte fungerar, att familjelivet har gått i bitar.
Jag fastnar i dessa texter, undrar över varför familjelivet just ska beskrivas så ensidigt som en relation mellan två av skilda kön som allra helst bär en önskan om en tredje part (barnet). För är en kär i rätt person så vill en alltid ha det där barnet, det vet väl alla som har varit kära på riktigt? Nej. Jag köper inte det där. Men, problemet är inte att dessa beskrivningar finns.
Problemet rör det ensidiga perspektivet. Det är där det gör ont i mitt regnbågshjärta. Det som beskrivs är relationer och handlingar som upprätthåller heterosexualiteten som norm. Beskriven som naturlig, enhetlig och allomfattande fast det egentligen finns en mängd sätt att leva på. Vad kan dessa representationer få för konsekvenser för de som drömmer om andra familjekonstellationer och val av livskamrater? Jag vill ha något annat. Framförallt vill jag kunna lägga fram andra boktips till ungdomar jag möter, till min farmor och ja, alla andra. Vi behöver alla historier att kunna relatera till, berättelser som kan inspirera en till att komma närmare sig själv och sin egen längtan. En längtan som i sin tur kan vara hur föränderlig som helst men då bör de inspirerande böckerna finnas lättillgängliga.
Vid mitt soffbord ligger två alternativ till den heteronormativa litteraturen. Låta sig hända (1998) av Lotta Lundberg samt Två berättelser om kärlek (2006) skrivna av Mathilda Roos respektive Vilhelmine Zahle.
Det är en sådan tillfredsställelse att få läsa historier som vattnar normbrytande idéer, som förenar mig med dåtidens - och samtidens - inspiratörer. Jag tror att det är sådan litteratur som kan så frön till förändring, till nytänkande och ökad medvetenhet om att verkligen inte är tvåfärgad utan betydligt mer färggrann än så.