För att sammanfatta sommarens oborstade, verkligt lediga dagar så tar jag mig inledningsvis till Boden. Vid Åberget i närheten av staden finns en klätterled som heter No hands. Mitt klätterteam och jag är mer för att använda händerna på väg upp än att rent konkret vara utan händer längs bergsväggen. Ändå är det namnet en påminnelse för mig om att släppa taget och mer spontant uppleva det som kommer till en mer än att kontrollera och försöka styra ett påtänkt framtida scenario. Rent symboliskt vill jag alltid klättra no hands oavsett vilken livsled det gäller och vart jag är. Allra helst leva genom no minds and no hands.
Har rest genom sommaren och på många sätt återknutit till ett historiskt band. Återvände till vår gamla släktgård i Härjedalen där jag försökt lära känna sedan länge vilande släktingar.
En röd tråd av utforskande bland allt från gamla böcker och forskande i gamla dagböcker skrivna av människor, tillhörande mitt eget släktträd. Jag uppskattar min farfars bror Carl lite extra mycket när jag på foton av honom i cowboyliknande hatt och ser kopior av huvudpersonerna i Brokeback Mountain.
Vår historia säger mig något om mig själv, inbillar jag mig. Å andra sidan är det jag finner mest rester från genomtänkta nedskrivna ord på nu tunt, gulnat papper, gamla lästa böcker och ett par charmiga klädesplagg från tidigt 1900-tal.
Allra helst vill jag egentligen bjuda över Carl på en kaffe och se vad han upplever nu till skillnad från då. Det är mer varandet än själva intellektualiserandet jag är nyfiken på. Vilka inre blockeringar kände han av då som jag för egen del arbetar med att lösgöra hos mig själv nu?
Vilka möjligheter hade han att känna av sina egna gränser, att tydliggöra dem för sig själv och andra och kanske också utmana dem? Hur jämlikt mötte han dem, kvinnorna före min tid som jag anser mig dela ett kollektiv medvetande med utifrån en kollektivt levd erfarenhet?
Den erfarenhet som fortfarande gör att jag mer avslappnat möter främmande kvinnor och i blickarna vi utbyter ser mig själv. Vi känner bland annat igen hur vi lärt oss att begränsa uttryck som ilska, stolthet över oss själva och inte minst, synen på kvinnlig sexualitet. Inte för att jag menar att det underliggande finns ett verkligt binärt system som naturligt skiljer kvinnor och män åt när jag nu talar om kvinnligt medvetande.
Tror inte alls på denna tvåkönsmodell utan ser alla variationer av varanden som lika verkliga hur vi än identifierar oss. Men, erfarenheten av levd historia har skapat avtryck i oss. Skavsårsliknande märken jag ser hos mina medsystrar där vissa saker fortsätter att hålla oss tillbaka, där bland annat sexuella övergrepp är en del av strukturen som omger oss. Carls kvinnliga bekanta upplevde sådant jag fortfarande kan se runtomkring mig.
Var nyligen på festival och spenderade dagarna med att se mina egna gränser och att där i finna trygghet i att säga ja till mig själv med större tydlighet och närvaro. Att kunna markera integritet är också att skapa trygghet och frihet för en själv. Dessa gränser respekteras dock inte av alla.
När jag som mest upplever alltmer styrka i att uttrycka mig själv möter jag en kollektivt upplevd sorg hos så många omkring mig där alltfler historier om övergrepp flyter fram till ytan. Alla kan bli utsatta, många blir det men framförallt så hör jag kvinnors historier om utsatthet och därtill, en obehagligt påtvingad skuld över att ha hamnat i statistiken. Vi talar inte om offer, snarare om överlevare men skammen tycks ofta finnas där och den är inte självvald.
Det är i möten med dessa okända kvinnor som jag under olika workshops ser hur väl vi förstår och ser oss själva, våra roller som aktörer med mängder av jävlar anamma. Olikheter inom gruppen kvinnor är såklart där men dessa olikheter förlorar sin betydelse när vi slutar jämföras och istället blir det här starka kollektivet. Vad har då den egna historien för roll i sammanhanget? Varför gå runt och söka i gammalt bråte? För att kunna släppa taget om det som begränsar en idag är ett betydelsefullt steg att lära känna sin egen historia.
Att se och känna sitt eget bagage för att långsamt kunna släppa och lämna det bakom sig. Jag behöver möta Carl och det övriga släktträdet för att känna och förstå vad som format mig, för att bli mer fri.
No minds and no hands går igen som ledord. När vi slappnar av och slutar identifiera oss endast med våra intellekt och fysiska kroppar sker någonting. En övergång till en större upplevelse av att det vi ofta tror skiljer oss från andra löses upp och vi närmar oss i stället känslan av att din andning också är min.
Motstånd och olikheter kommer vi alltid möta på olika sätt men om vi strävar efter att sudda ut dessa så kommer vi åtminstone närmare större förändringsmöjligheter. Nu väntar en vecka av Stockholm Pride. Regnbågsfamiljens historia möter samtiden och ingen ska undkomma att vi finns och vi är stolta över det, över oss!