Jag mÄste berÀtta, jag sÄg en sÄ rolig grej pÄ Letterman hÀromsistens. Det var David Letterman som intervjuade Regis Philbin, USA:s kanske kÀndaste morgontv-programledare genom tiderna. De pratade mest om olika operationer de gjort, vÀl medvetna om att de sammanlagt Àr typ lika gamla som typ USA sjÀlvt. Hela tiden gjorde de smÄ instick om att "det hÀr kommer kidsen att Ipoda om!" och liknande.
Och Lou Reed fick hÀromveckan transplantera levern akut. Inte lika roligt, men allt gick bra och nu vill han ut och "beröra folks hjÀrtan" igen, lÄter han hÀlsa frÄn konvalescensbÀdden. SÄdÀr nÀrsynt med lÀsglasögon och notstÀll, kan man tÀnka. Hoppas han inte gör det med Metallica bara, igen. För det vore ju Ànnu mindre roligt, igen.
Och sjÀlv ska jag under kniven för första gÄngen i mitt liv nu i veckan. Inget farligt, men jag ska sövas och klart jag Àr nervös. Om det var Ingmar Bergman som skrev om hur han fick för mycket kloroform, eller vad de nu anvÀnde under kritaperioden, och han upplevde döden. Enligt egen utsago alltsÄ, och nÄgot motsÀgelsefullt, allt var svart i nÄgra timmar, skrev han, inte ett minne, inte en bild. Hur man nu kan pÄstÄ sig ha upplevt intighet menar jag. Men otÀckt lÄter det.
Och pĂ„ tal om otĂ€ckt, sĂ„ satt jag som vanligt hĂ€romdagen och lyssnade pĂ„ gamla Slits-vinyler nĂ€r jag nĂ„ddes av beskedet att man kunde lyssna pĂ„ 13, Black Sabbaths första nya skiva med originalsĂ€ttningen pĂ„ gud vet hur lĂ€nge. Ăven om Gud, enligt sĂ„vĂ€l Sabbath som undertecknad, Ă€r död. Om hen nu nĂ„gonsin existerat. Ja, man hemfaller som ni mĂ€rker lĂ€tt Ă„t filosofi ocksĂ„, nĂ€r slutet nĂ€rmar sig. Och vad bra den Ă€ndĂ„ Ă€r, skivan. Jag uppskattar comebacker och Ă„terföreningar mer Ă€n förr. Om det ocksĂ„ Ă€r ett Ă„lderstecken, ungefĂ€r som att vakna sĂ„ tidigt att man fĂ„r vĂ€cka tuppen med kaffe pĂ„ bit.
Och Jeff Hanneman dÄ, geniet i Slayer, som verkligen dog! Biten av en giftspindel, och komplikationerna som uppstod, han ÄterhÀmtade sig aldrig. SÄ sorgligt. Aldrig fÄ man höra honom böja pÄ svajarmen igen. Det var det som var hans kÀnnetecken som sologitarrist, att svaja. Det var han som skrev de flesta av Slayers lÄtar, och definitivt de bÀsta, som Die by the sword, Behind the crooked cross och Angel of death. Men ska vi börja diskutera vad vi föredrar framför annat med Slayer fÄr vi sitta hÀr till döddagar. Och de kanske vi inte har tid med, nu nÀr vi tydligen ska under kniven, alla.
Hehehe. Nöjen och nöjesjournalistik brukar traditionellt beröra och riktas till unga mÀnniskor. Och just den hÀr helgen, nÀr det varit skolavslutning och allt. KÀnn er blÄsta valpar. Godmorgon och sÄhÀr luktar kaffet. FrÄn och med mÄndag Àr det det som gÀller. Ingen kommer se till just era behov. Alla kommer prata om sina krÀmpor och döden med er. Bara att vÀnja sig, och trevlig sommar.