Jag vill inte placera in det här i små lådor, det är för bra för det. Ändå kommer det ständigt frågor om hur jag vill ha det. Öppna, slutna, vilda, trygga eller någon annan form; vad önskar du dig? Är det så det fungerar? Som att gå in
i en delikatessbutik där en kan få just det en önskar, bara en kan formulera hur det uttalas. Jag talar om relationer nu. Något de flesta av oss har en uppfattning kring, oavsett hur vi väljer att involvera oss.
Hängde här om dagen hemma med gott folk, många skulle säga att de går under kategorin vänner. Vad utgör kriteriet för vänskap egentligen och när går det så kallat över gränsen? Varför finns det gränser i vänskap om grunden är trygghet och frihet att obundet komma och gå?
Den där kvällen var vår röda tråd i alla fall lugn och ro, tillbakalutade med sommarfräkniga kinder. Vi lyssnade på årets första sommarvärd i P1, Anja Pärsson och vi log. Skönt att notera hur alla har sina processer och hur föränderlighet ligger i fokus. Samtidigt har svensk media rent av knarkat Pärssons komma ut historia och jag har inget intresse av att fortsätta repetera och tugga skvallret vidare. Egentligen ska ingen behöva komma ut, inte i den bästa av världar. Komma varifrån egentligen och ut till vad? Men visst. Vi är inte där. Än. Så varje ny dörr som öppnar möjligheter att se bortom heteronormen är mer än välkommen, rent av efterlängtad. Där låg vi iallafall och relationsfilosoferade och jag fotograferade stunden för det inre ögat. Check.
Så här vill jag ha det. I alla relationer. Sköna enkla gemenskaper. "Don’t panic, it’s organic" har jag hört några gånger och det är de bästa ledord jag vet. Så skönt att luta sig tillbaka, omge sig med folk en trivs med och låta allt ske som det vill. Fritt fram och rakt på sak.
Låta allt falla på plats av sig själv, lika organiskt som solen når vattnet vid norra hamn om natten. Hamnade just där en sen kväll efter att ha sett Prometheus med en nära frände. Vi var härligt finurliga i huvudena efter att ha vridit sinnet ur led tack vare den tredimensionella resan. Fortsatte därför att analysera filmen lite mer. Från hur betydelsefullt det egentligen är att avsluta filmen med att slänga fram ett fuktigt Aliendjur som föds på nytt (cliffhanger, hurra) och hur det inte går att släta över det ständigt beprövade spänningsmomenten när en kvinna blir befruktad med något icke-mänskligt bara för att det ska bli nervkittlande. Det blir liksom inte roligare den här gången heller.
Samtidigt är jag nöjd som en lycklig bäver över att sväva runt i rymdscener med färgspektrum som får fantasin att löpa amok och dansa tango med sig själv. Jag vill bo i en värld av science fiction om jag kan få justera det där monotona upprepandet av heteronormens monogami, skapa något friare. Låt allt vara härligt just som det är. Lev gärna två, lev fem. Stjärnfamilj eller kärnfamilj men varför inte skapa fler fantasifulla samhällen där i rymden om en ändå är sin egen regissör?
De flesta filmer ger så snäva bilder, ingenting för forskande relationsstrateger. Minns hur en fick höra om det här med relationer från ung ålder. Hur en fick lära sig hur det skulle vara och hur konstig uppfattning en kunde få om det hela. Så lätt det var att tappa bort sig själv i en värld av filmkärlek och begrepp om vad som var rätt och allt det där andra som blev till ickesamtal. Det vi tror är självklart i möten med andra är ibland inte mer verkligt än
scener ur konstruerade filmer.
Många med mig har nog hamnat i fällor där vi har svårt att skilja på mediebilder och egna önskemål. Hur långt ifrån en science fiction värld lever vi i? Går vi runt och väntar på virvlande månlandskap när det skönaste vore att koppla av och låta det organiska tala för sig? Låt oss krydda allt som vi själva önskar. Med det i åtanke kan sommaren bli fantastisk. Se bara upp för att minimera risken av dåliga repetitioner.