De står uppradade i räta linjer, de feministiskt litterära verken. Dessa signalement för livsdesignen som jag föredrar. Genustrubbel av Judith Butler och Female Masculinity av Judith Halberstam står i täten för de som inspirerar mig allra mest. Litteratur vars författare lockar mig att tänka och vilja leva bortom begränsningar, oavsett vilka de är.
Dessa författares forskningsprojekt handlar om att lyfta fram att ingen människa är en fixerad könstillhörighet eller uttryck.
Jag finner det av största intresse att ta ett steg tillbaka, se hur allt egentligen är likt en enda teaterscen där alla ständigt söker efter identifikation, efter igenkännande. Vilka är vi utan våra yttre kostymer? Alla väl valda attribut som förväntas ge andra en bild av vem en är, vad en tror på. Alla dessa markörer som indikationer för vilka kön vi förväntas ha, vilken klass vi tillhör, vilken musik en möjligen föredrar i lurarna.
Personligen gillar jag att slänga allt samman till en oförutsägbar blandning, röra om ordentligt och låta bli att fixera den egna rollen. För jag vet att det av vana brukar dyka upp en ny dag i morgon, andra infallsvinklar och möjligheter för spännande uttrycksformer.
Kjolklädd med mustasch kan vara riktigt passande ibland, allt möjligt och vackrast när det är fritt att välja.
Jag har en stor inspirationskälla i en vän, vars rygg är märkt med texten Everyone is born naked, the rest is drag. Så föreställer jag mig att det är, en humoristisk men samtidigt ganska seriös teater.
Varje morgon påminner jag mig själv om det, att mina försök till att verka fri är begränsade men att jag och många andra med mig just därför bör försöka göra rådande omvärld skönare att leva i.
Jag vill tänka fritt och större, bortom och mer lekfullt. Det är härligt med skarpa, medvetna sinnen och att tänka fritt och sväva ut. Allt rör sig och blandas. Allt är politik som rör sig mellan olika kulturella rum, upp på scen.
Jag noterade under Kulturnatten att representationen av kvinnliga musiker på de större scenerna saknades
i relation till antal män. Och att somliga män inte direkt såg alltför nöjda ut med sina stereotypa maskulina uttryck - alltför starkt greppandes sina gitarrer, rev av ett par låtar och kanske egentligen önskade sig något annat, kanske något mindre homogent än vad den där manliga jargongen tycks erbjuda.
Det är den fantastiska balansen allt handlar om. Att tänka fritt och verkligt få leva i en tillvaro som inte begränsar.
Men det går samtidigt inte att plocka undan genusglasögonen och avnjuta kultur utan att se och notera vad som sker när verkligheten skaver.
Men visst vill jag kunna göra det ibland. Verkligen. Bara kunna gå hem sedan. Vara nöjd och glad, vill kunna se på L-word om och om igen med glimten i ögat utan att tänka på att somliga scener är lite väl anpassade den manliga blicken. Det lättsamma livet med väl anpassade kanter som ingen river sig i, inte berörs av.
Men egentligen, hur spännande vore det att sluta upp med att känna efter, att medvetet välja att inte längre kunna se? Nej. Bättre att köra på bara. Med buller och brak sträva efter ett liv med lite mer färg och bättre villkor.
För som jag läst någonstans: "It is all about having faith in people". Och med den förhoppningen finns en förändringspotential, på scen och
i allas våra egna rum.