Befann mig i torsdags på Lillan för att uppmärksamma den internationella AIDS-dagen, ett arrangemang av RFSU i Luleå, Noaks ark, Svenska kyrkan, Landstinget och Elevhälsan. Viktig kväll, bra arrangerat.
Jag går hellre på sådana tillställningar än på konserter, deltar hellre i panelsamtal om queerpolitik än går på bio. Jag föredrar när politik och kultur går i hand.
Så plötsligt är det lördag, en kväll så lik många andra lördagar med rena rusningstrafiken in på Coop. Människorna som springer om mig tycks väldigt målmedvetna. Tänk om det vore möjligt för mig att stå där vid ingången och samla upp all den energi folk tillägnar lördagshandeln, låta den omvandlas, bli en hunger efter annat. Sedan vill jag spara energin i en burk, så jag kan dela ut till människor i en föreläsningssal om mänskliga rättigheter. Det vore så vackert att se hur denna rörelse som likt en enda pulserande kropp formas i mina händer som lera. Vill låta leran omskapas, bli till nyfiket lyssnande öron, till frågvisa munnar. Jag vill se människor som vågar säga stopp, som inte bara springer i flock utan som istället ser vilka vi riskerar att springa förbi när huvudet är fullt av tankar på lördagsmys.
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur en människokropp faller raklång ned i asfalten. Jag har tagit mig en bra bit från platsen där det händer och ser hur människor obemärkt fortsätter att rusa in och ut ur affären. Sneda ögonkast på den där nu liggande kroppen. Inte mer. Den stora massan fortsätter med sitt. Slår bort sitt eget personliga ansvar, kanske fulla av tankar på vad som i stunden känns viktigare. Än en kropp.
Jag vänder om. Förfärad och redan förbannad över att inte en enda person gör någonting. Det är en äldre kvinna som har ramlat och slagit huvudet i asfalten. Det måste vara kallt att ligga där. Smärtsamt utsatt läge. Hon kan kommunicera med mig och behöver ta sig upp från marken. Min ena axel sitter fixerad i en mitella efter en nyligen genomförd operation och jag behöver be en förbipasserande om hjälp för att kunna lyfta henne. Jag vet och litar sedan på att det finns någon i min närhet som kommer att ställa upp och hjälpa mig att föra denna kvinna hem. En person som inte ens är på plats.
Bara några minuter efter mitt samtal till honom så finns han hos mig, fattar tag i kvinnans andra arm och tillsammans leder vi henne hem. Hos Mattias finns ingen tvekan. Inte heller hos mig. Plötsligt börjar jag förstå varför civilkurage är något vi måste uppmuntra människor till, något vi måste belöna och lyfta fram mer. Det är inte självklart för alla att hjälpa någon annan. Och jag förstår varför arrangemang som torsdagskvällen på Lillan behövs. Men det räcker inte. Jag vill se mer kulturinslag, fler konserter och filmer som behandlar frågor om vad mänskligt värde innebär. Och jag vill se allt det här nu.