När Agenda på SVT tar upp ämnet om fler gruvor i landet sitter jag fastklistrad framför teven. I Jämtland vill ett australiensiskt företag bryta alunskiffer nära Storsjön men människorna där vill inte ha en gruva som riskerar förgifta dricksvattnet. Det vill man inte riskera i Vittangi heller, men gruvbolaget Talga ser inga faror alls.
Att jag vuxit upp på Bolagsområdet i Kiruna med föräldrar och släkt som på olika vis vigt sina yrkesliv åt gruvan betyder inte att jag ser odelat positivt på gruvor. Jag har sett baksidorna också. Det har uppenbarligen inte Ebba. Och inte verkar hon vilja göra det heller när hon proklamerar att fler gruvor innebär arbeten för kommande generationer och använder ord som grön omställning, säkerhetsfråga och maktfaktor.
Vi har hört det förut: Att inte vara beroende av andra länder och att Sveriges hårda miljölagar är anledning nog. Men när hon pratar om Skellefteå-andan kan jag inte låta bli att tänka att just den andan kippar väl efter luft nu när drömprojektet Northvolt havererade?
Talgas planerade brytning i Vittangi och Per Geijer-fyndigheten som LKAB driver är två av de ärenden som nu fått snabbspår in i framtiden. Tillstånd och finansiering ska gå fortare och det verkar bråttom, innan vindarna kanske vänder.
Och så kommer Kirunas stackars kommunalråd Mats Taaveniku in i bild. Ja, jag kan inte annat än tycka synd om honom som med bekymrad uppsyn får förklara allt från svindyrt badhus till varför Kiruna inte mäktar med fler gruvor i kommunen. Men en gruvskatt är Ebba Busch inte vidare intresserad av, så den frågan får inget svar.
Med ivrig blick säger hon istället att Sveriges storhetstid ligger framför oss. Jag får gåshud. Det påminner mig om en man på andra sidan Atlanten som även han vill göra sitt land mäktigt igen.
Jag stänger av teven. Att bo i en stad omgiven av fantastisk natur är inte alla förunnat. Men medan Ebba säger att ortsbornas åsikter väger tungt, väger tydligen gruvor ännu tyngre. Att gruvbrytning kommer att påverka marken, vattnet och oss som bor här borde väl också ligga i landets, ja, i Europas intresse?
Men det förstås; vi är långt ifrån Stockholm och vår verklighet är en helt annan än den i storstaden. Och såklart kastas jag tillbaka i historieböckerna. Vem har inte hört talas om kolonialismen, när rika herrar marscherade in söderifrån och bestämde att norra Sverige inte bara var tämligen obebott, det var också fritt fram att ta för sig av än det ena och än det andra. Det ser visst ut att ha börjat på allvar igen.