Halv sju på morgonen är det bara skylten ovanför nödutgången i A-korridoren som är tänd. Halima står inne i förrådet i tvättstugan och byter om bland hyllor fulla av kartonger, plastpåsar och kläder, personalens egna arbetskläder, de gamlas urtvättade plagg som ingen längre vet vem de tillhör.

Golvet är belamrat med skor, grus och sönderrivna doseringspåsar. Rum fem och rum nummer tolv.

Omeprazol, Citalopram och Tramadol.

Artikelbild

Stesolid vid behov.

Det finns massor med behov.

Halima öppnar guldhalsbandet och låter det ringla ihop i handflatan som en varm tyngd. Hon skakar ut håret, kammar det mellan fingrarna och tvingar det samman i en hög knut mitt på huvudet. Hon byter en identitet mot en annan när hon tar på sig de enfärgade plaggen i bomull med lös passform och djupa fickor som rymmer nycklarna, larmtelefonen och mobiltelefonen med det senaste meddelandet läst men inte besvarat. Kan jag komma? En dag, kanske två. Om vi har tur, älskling, vad säger du?

Hon lyssnar på stegen som närmar sig i korridoren, ett par höga klackar som på samma gång smäller och släpar mot golvet, jäktade.

De rycker till båda två när dörren öpppnas.

– Gud vad du skräms! Varför står du här i mörkret för?

Johanna har rosa slingor i håret och lakritstuggummi i munnen. Hon kastar in sin väska i ett hörn och ålar sig ur kläderna, lägger dem direkt i en av tvättmaskinerna och fyller på med sköljmedel.

– Det här luktar helt fantastiskt. Som en drog.

Johanna håller fram flaskan mot Halima så att hon också ska få lukta.

– Jag har samma sort hemma, ljuger Halima och tar ett steg bakåt.

– Har du hört att vi inte ska få byta om här uppe längre? Vi måste gå ner i källaren istället, säger Johanna och sticker ner sina fötter i ett par sandaler. Hon har målade tånaglar men inga strumpor trots kylan därute.

Johanna försvinner ut i korridoren och det surrar till när raden av lysrör går igång. Först på vänster sida och sedan höger. Eff-ek-tiv-i-tet. Enhetschefen brukade markera ordet med pennan mot kollegieblocket hon alltid bar omkring på. Senare idag skulle hon komma förbi för att tala om soppåsarna som blivit liggande i korridoren och sett otrevliga ut när de anhöriga kommit för att hälsa på. Hon skulle besöka avdelningen för att försäkra sig om att alla hade läst insändaren i tidningen och att alla förstått hur efterspelet skulle komma att se ut – ifall.

Hon skulle inte komma för att svara på frågorna om Ilse som låg och ropade inifrån sitt rum så att det hördes långt ut i korridoren.

Hjälp, hjälp, kan ingen komma och hjälpa mig?

I flera dagar nu hade hon sträckt sig efter personalens händer, efter något att hålla fast vid. Rum nummer tolv med vita flätor och en oro som tvingade henne att trycka på larmet varenda vaken sekund.

Pip. Pip. Piiip.

– Det är ångesten som gör det, hade Viola sagt och kliat sig med ena handen under de tunga brösten.

Viola visste vad hon pratade om.

Ute i köket har någon redan startat kaffebryggaren och den drar ett sista rosslande andetag och släpper ut överflödig ånga.

Halima skriver dagens datum med röd penna på whiteboardtavlan och ritar dit en sol med öga, näsa, mun. Hon textar namnen på dem som ska jobba dagpasset, kvällspasset och nattjouren. August. Viola. Sitt eget skriver hon med extra stora och tydliga bokstäver. Ha-li-ma.

Vad sa du att du hette? Jo-se-fina?

De rapporterar i sällskapsrummet idag. Lägger larm-telefonerna ifrån sig och håller kaffekopparna med båda händerna.

Viola halvligger i soffan och har dragit upp glasögonen i pannan medan hon läser från en liten lapp.

– Det finns inte så mycket att rapportera egentligen ... Natten har varit lugn förutom rum nummer fem som var ute och vandrade och letade efter sin otrogna man, men sedan lugnade hon sig. Hon fick en tablett från morgondosen ifall ni undrar att det saknas en. Sedan var det tvåan som hade kissat i sängen, igen. Blöjan ligger kvar på golvet, nattpersonalen fick inte med sig de ... av någon anledning.

En lätt höjning av ögonbrynet.

– Hade de provat med underbyxorna?

– Jo både underbyxor och pyjamas med knäppning i ryggen. Man kan ju undra hur tusan hon bär sig åt, på dagarna rör hon sig ju knappt.

– Sonja är den nya Houdini, inflikar Ali.

– Ja just, Houdini, nickar Viola.

Ali är ny i personalgruppen. Han är lyhörd och har lärt sig vem som vill ha två sockerbitar i kaffet, vem som äter fil och vem som äter gröt, hur många minuter frukostäggen ska koka och vem som vill ha tepåsen bredvid koppen istället för i. Det han ännu inte har lärt sig är att Sonja inte är Sonja utan rum nummer två.

I can be your hero baby.

Ali bär halsduken virad i lager runt halsen för att kunna gömma musikhörlurarna och cigaretterna inne bland vecken.

I will stand by you forever.

Nyfikenheten i blicken som flimrar förbi och glider undan så hastigt att den nästan inte är på riktigt. Halima ställer ifrån sig kaffekoppen och tittar bort, förvånad över den plötsliga och oväntade irritationen som flammar upp inuti.

Som den gången han la sin hand över hennes. Det var ingen slump. Sida vid sida hade de arbetat och hon hade instruerat hur han skulle justera glidlakanen och rulla den stora kroppen åt först det ena och sedan det andra hållet. Remmarna till selen hade trasslat ihop sig och sedan var det hans hand över hennes och inget som gick att ångra eller ta tillbaka.

Hjälp, hjälp, hör ni mig?

Blodet som strömmar genom halsens vener friktionsfritt, värmen och den där innerliga uppmärksamheten som gjorde henne alldeles utmattad.

Det blir tyst.

Viola gäspar och gnider sig över pannan.

På gården utanför fönstret står några bord och bänkar, ett schackspel med knähöga figurer och björkar med långa svepande kronor. Fåglar som stora sotsvarta flagor mot himlen, breda vingar som vecklar ut sig och seglar iväg och försvinner ett ögonblick bakom taken, innan de vänder och kommer tillbaka. I några sekunder täcker de himlen innan de åter sitter som mörka ljudlösa fläckar bland grenarna.

I fönstret mitt emot har personalen i D-korridoren börjat med frukosten. Halima var där och hjälpte till i förra veckan när de bara hade vikarier och de gamla låg kvar i sängen ända fram till lunch. Hon tyckte inte om att vara där. De unkna lukterna i fördragna rum och ögonpar som avvaktade och rann, som ryggade undan och fräste när hon kom för nära.

Om allt hade varit annorlunda hade hon anmält det, vad det nu var.

Blåmärkena på ryggen och de inlåsta cigaretterna.

Om allt hade varit som det skulle då hade hon gått till alltid-leende-Carolin med kollegieblocket. Då hade hon satt sig ned mitt emot henne på hennes kontor och inte brytt sig om att Carolin hade jeans och en gräddvit sidenblus medan hon själv bar vuxenpyjamas av bomull med breda resårer och fick tvätta bort sitt nagellack med aceton. Om allt hade varit annorlunda hade hon inte suttit längst ut på stolen, beredd att gå, då hade hon kanske vågat rapportera, vad det nu var, en känsla av allt inte var som det skulle.

– Och Ilse?

Halima ställer frågan trots att hon egentligen inte vill veta, inte vill tänka på Ilses mun som ligger och andas i mitten av rummet. Ilse med de tunna armarna vilande ovanpå täcket och med tio fingertoppar som darrar och trevar sig fram som ängsliga små djur med torra nosar.

– Du behöver inte larma nu när vi är här. Hör du mig? Ilse?

Pip. Pip. Piiip.

Kan ingen komma och hjälpa mig!

Ilses blick är beslöjad med en seg hinna och det är skrämmande när hon gör den där övergången från det viskande till det höga, då när hon formar en klagan som tar sin början långt ner i halsen, som börjar någonstans från en plats ingen vill veta av. Halima vill aldrig höra det lätet igen, aldrig mer. Tyst med dig Ilse, snälla, snäl-la, snälla bara var tyst.

Viola som stryker Ilse över kinden. Upprepade gånger. Nästan bryskt och med samma försäkran om och om och om igen.

– Vi är här. Ta det lugnt. Vi är här.

De borde fått extra vak på henne för längesen men alltid-leende-Carolin sa att det kunde dra ut på tiden. Själva döendet.

Ilse var inte tillräckligt döende för att få vak.

Nej, så sa hon inte. Förstås. Carolin använde andra ord, Carolin som luktade äpple och hade perfekt plockade ögonbryn och silverarmband som klirrade och levde om.

Halima står åter inne hos Ilse och väger på än det ena, än det andra benet och iakttar när morgonsolen försiktigt förflyttar sig genom rummet, smyger sina fingrar runt kanten av fönstret och pressar sig in mellan persiennränderna. Ljusa streck som skär genom luften, flackar och berör.

Hon var så vacker förstår du. Mamma min.

– Ilse?

Hon gjorde alltid så vackert i trädgården om våren. Gömde glasägg i allt det daggvåta så att vi fick leta. Under löven. Hon hängde upp chokladpraliner i tunna spindeltrådar. De vred sig så långsamt och glittrade så vackert.

En flickas viskande röst som funnits i nästan hundra år. En skälvande mun med strängar av saliv, två vita flätor och alla rikedomar i ett genomskinligt skåp. Freundin. Väninnan som inte längre fanns att besöka. Som blev getötet. Som kom en sommar men sedan inte mer.

De hade alla hört de där historierna.

Krackelerade porslinsovaler och askar av ben.

När hon slutar ropa ligger hon och bara andas med blicken oavlåtligt vänd mot taket. Upplöst. Färglös. Den också. Andetagen så tunga och knappa att de nästan inte är på riktigt.

Martina Lundgren