Berättarglädje är ett lömskt ord jag brukar dra mig för att använda men som poppade upp i huvudet gång på gång under min läsning av Isabel Allendes senaste roman, Mayas dagbok. Författare är väl vanligen glada över att få berätta något, så vad betyder egentligen ordet? Att det finns ett starkt driv i texten? Fängslande bladvändare? Att författaren suttit och skrattat under hela skrivprocessen?
Isabel Allende är, samman med författare som Gabriel García Márquez, en av företrädarna inom den litterära tradition som kallas magisk realism. Ett vanligt sätt att beskriva genren är att den skildrar en förhöjd verklighet. Gränserna till vad andra kanske skulle kalla övernaturligt är förskjutna eller upplösta. Men den magiska realismen i Mayas dagbok handlar inte bara om att den tonåriga huvudpersonen ibland ser sin döde farfar Popo, utan om att hon genom sina erfarenheter och de insikter som dessa för med sig lär sig att se världen som den magiska plats den faktiskt är.
Och erfarenheter har hon gott om, den unga Maya. Hon befinner sig på flykt från amerikansk maffia och polis, och kommer i romanens början till en ö i södra Chile där hon ska hålla sig gömd på obestämd tid. Hon får bo hos en vän till familjen, Manuel, en äldre traumatiserad man som inte kan ha dörrar i huset till följd av de vidrigheter han utsattes för i samband med Pinochets militärkupp 1973. Men trots att romanen är en skildring av alla dramatiska händelser Maya varit med om i USA, kriminalitet, droger, övergrepp, och trots att hon lever under dödshot, så är inte det här en bok som man blir ledsen av att läsa. Det här är en berättelse om relationer mellan människor, om kärlek och om solidaritet.
Jag har aldrig varit vidare förtjust i Hollywoodaction eller historier med skandalvärde, så för min del hade Allende lika gärna kunnat skippa alla våldsamheter och fokuserat på skildringen av Mayas möte med ortsbefolkningen på ön. Det är när Maya i sin dagbok berättar om hur hon blir bekant med byborna och deras kultur, deras rika arv av myter, exempelvis den om sälmannen Millalobo, samt om hur chilenarna förhåller sig till sin blodiga historia – det är då det bränner till.
Trots att boken inte direkt skakade om mig i grunden, och trots att den innehöll några pinsamt klyschiga älskogsscener som fick mig att vrida mig i vånda, så läste jag ut denna knappt 500 sidor långa bok på några timmar, vilket väl säger något om hur svår den är att lägga ifrån sig.
Det finns något sprudlande i Allendes känsla för anekdotiska detaljer och excentriska karaktärer; något vidgande, som gör världen större och mer speciell. Kanske detta är vad som kallas berättarglädje.