"Jag vet inte många som kan ta vilken teknik och vilket material som helst och direkt omvandla det till sitt eget personliga språk", skriver konstnären och grafikern Mikael Kihlman i denna bok om Luleåkonstnären Brita Weglin och han har så rätt så.
Brita Weglin hade sin senaste utställning i Norrbottens museum i mars i år och då fick vi se hur denna grafiker, skulptör, akvarellist med mera nu också använder sitt eget hår i konstskapandet. Hon broderar det egna håret och för en gammal allmogetradition från Dalarna vidare in i 2000-talet. Brita Weglin räds inte att ta nya tag, så vi fick se den gamla ryska stumfilmsstjärnan Nazimova porträtterad i det Weglinska ljusa håret.
Den bilden bjuder hon inte på i den nya bok som bär hennes namn, men boken innehåller så mycket annat i alla hennes andra tekniker. Brita Weglin är inte den som tassar med försiktigt med ett insmickrande bildskapande. Nej hon stiger rätt in i motivet. Det är direkt, rakt på och på gammalt engelskt fotospråk skulle man kunna kalla det för close up. Ibland är det ansikten med intensivt lysande ögonvitor.
Bilderna rymmer ofta humor. Ta bara Älgpåve, en serigrafi föreställande något som liknar en man med märklig krona och hög krage. Men denne mansfigur har ju också bröst!
En annan bild visar sju figurer i rad och så något som liknar ett lindat spädbarn. Det kommer något ur munnarna på de flesta av figurerna och verket har fått titeln En lång rad av predikanter. Det religiösa återkommer i hennes bilder. I Pastorn och hans väna hustru väser det ord ur munnen och det är gammalbiblisk skrift på himlen. "Köttets begärelse", kommer det ur pastorns trut, liksom utspottat.
Där finns också skulptören Brita Weglin, med Kvinnorna på Prästnäset som kronan på verket. I denna installation från 2005 ryms 23 kvinnoansikten och 20 kors i betong och där varje kvinna bär ett namn och försetts med olika attribut.
Det är roligt att bjudas på denna bokliga rundtur i Brita Weglins värld, dessutom i ett tryckt verk som anpassats för bildåtergivning. Sedan är det så roligt med en konstnär som inte räds förnyelse, som prövar det tidigare oprövade eller tar upp det gamla prövade och kanske glömda.