I min ungdom lärde jag mig att älska Tolstojs och Dostojevskijs episka skildringar av Ryssland. Dramatik, skönhet, ond bråd död och makalösa personporträtt. Jag ville inget hellre än att bli lika passionerat förälskad som Anna Karenina. Inget hellre än att febervandra tillsammans med Raskolnikov genom Sankt Petersburg på jakt efter frälsning. Allting ryskt fascinerade mig, de vidunderliga vintrarna, namnsystemet och dess diminutivformer, det rika sagoarvet med min absoluta favoritkaraktär: häxan Baba Jaga som rastlöst drog ut i tajgan varje gryning på jakt efter något okänt.
Anna Focks debut är också en skildring av Ryssland, Sankt Petersburg närmare bestämt, men romanen utspelar sig i modern tid. Handlingen kretsar kring den unge Nikita och hans vänner; de blir förälskade, dricker vodka, går ut och klubbar, arbetar och tänker tillbaka på sina barndomar. Typiskt ungdomsliv, kan man tänka. Men Nikitas vuxenblivande sker mot en påtagligt hotfull fond. Polisen är korrumperad och drar sig sällan för att använda våld. Att som Nikita röra sig i gaykretsar innebär att ständigt tvingas se sig över axeln, att dansklubbarna blir stormade, att ha vänner som blir misshandlade och bortförda till häktet. För det här är en fiktiv historia som lika gärna hade kunnat vara sann i dagens Ryssland. Ett Ryssland som förra året införde en lag mot ”homosexuell propaganda” i Sankt Petersburg. Ett Ryssland där det inte finns något lagstadgat skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning och där det inte hör till ovanligheterna att ryska politiker gör homofoba uttalanden. Nikita och hans vänner befinner sig alltså långt från sagorna och från tsardömets överklassmiljöer, men samtidigt finns det något romantiskt i all misär.
I Focks roman rör sig karaktärerna under en nästan oupphörligt grå himmel. Nikita samlar vackra pärlor och gör egna kalejdoskop som han riktar mot den, en symbolisk eskapism som gestaltar den ambivalenta skönhet som präglar Focks debut. De unga driver runt och längtar bort, till Sotji, Odessa – eller vart som helst.
Absolut noll är en roman som genom sin realism får politisk tyngd. Dels för att det är en skildring av hbt-personers verklighet i ett land inte långt från vårt eget. Dels för att det är en skildring av klass. Efter faderns död har Nikitas familj halkat ner i den socialekonomiska hierarkin, och klyftan mellan dem och barndomsvännen Vasilij, en manifestation av den ryske sagohjälten – vacker, heterosexuell, lyckad – samt dennes familj blir allt svårare att överbrygga. Vasilijs familjs lantställe ekar av gammelrysk romantik, men när Nikita kommer tillbaka dit som vuxen har han inte ens egna täckbyxor och folket i byn intill har inte råd att köpa vatten.
Jag hade svårt att lägga ifrån mig den här boken, mycket för att det kändes som att allting när som helst skulle brisera och utvecklas till en ren katastrof. Men trots sin allvarliga tematik är det också en berättelse om kärlek, mellan vänner, familj och älskande. Bitterljuv. Min enda invändning är det något för tillrättalagda slutet, som fick min upplevelse av texten att domna en aning. Bortsett från det har Anna Fock debuterat med en angelägen roman, och jag kan bara applådera.