Blir folk så himla glada i sina egna liv? Av det som händer på deras hemmaplan? Man börjar ju undra.
Jag sitter och studerar bilder i en ny reportagebok med det besynnerliga namnet Sverige år noll. Den handlar om VM i USA 1994. På ett foto har Martin Dahlin hoppat upp i Kennet Anderssons famn och slår armar och ben om honom, man anar glädjetårar. Ungefär så ser väl den rena lyckan ut.
Var folk lika saliga i de svenska hemmen där teven stod på? Möjligen. Och kanske är det fotbollens egentliga syfte: att skapa euforiska tillstånd som vi annars inte får uppleva.
Författaren, journalisten Robert Börjessons genomgång är nästan grundlig. Boken är smockfull av källor, citat och direkta repliker. Författaren har intervjuat de direkt berörda, dryga 40-talet personer. Alla de där rösterna är noggrant avskrivna, man tycker sig höra hur bandspelaren snurrar i bakgrunden. Och jag känner mig ganska söndersnackad efter att ha läst hundratals muntliga svar i boken.
Språkligt rör det sig alltså om rätt sega uppspel och bra lite finlir. Börjesson liknar i den meningen en grovjobbare, en defensiv figur på mittfältet.
Han låter intervjuerna svälla ut till porträtt där spelarnas bakgrund fogas in. Men deras berättelser hamnar sällan utanför de ramar som begränsar nästan alla samtal om idrott. Några mer djupgående resonemang handlar det alltså inte om.
Börjesson lägger inledningsvis om rodret och seglar in i den svenska bankkrisen på 90-talet och gör sedan på det viset några gånger, kryssar mellan politik och idrott, de två som så länge ansågs oförenliga.
Det börjar annars med ett rätt grabbigt avsnitt om Klas Ingesson som körde på en älg och gjorde sig beredd att stycka det massakrerade djuret med kniv. Just grabbigheten är ju en av sportens stora fiender. Här märker man ändå inte så mycket av den inställningen, säkert för att stora delar av texten och stämningen i laget utgår från tränaren Tommy Svenssons egen mentala hållning, hans lågmält, ödmjuka ledarstil.
Ett läsvärt kapitel handlar om hur väl förtrogna alla var med det egna spelsystemet. På samma sätt var de mycket medvetna om kamraternas brister och förtjänster vilket Börjesson visar med många exempel.
Ett annat väldokumenterat kapitel heter Det hemliga vapnet och klargör i hur hög grad Tommy Svensson förlitade sig på vetenskap och forskning när han förberedde och genomförde turneringen. Där var han tidigt ute.
Börjesson går i huvudsak kronologiskt fram och följer Sveriges spelprogram. Matchen mot Saudiarabien får t ex tjugo sidor. Det blir en sorts utförliga genomgångar där kommentarer av de olika nyckelfigurerna efter hand klipps in i matchreferaten.
Vi får sitta med i omklädningsrummet inför matchen mot Brasilien i gruppspelet. Här har förstås texten en möjlighet som etermedierna saknar. Inga mikrofoner eller kameror var med vid det tillfället. Men jag tycker ändå inte att Börjesson skapar så mycket närvaro. Fast det är väl svårt. Han var ju inte själv där.