Det var en gång en tid när Sverige hade sina intellektuella giganter, några få vars ord vägde så tungt, som om de författade heliga skrifter. De spred sina analyser och åsikter från höga, ointagliga tribuner. De hade namn som Gunnar Myrdal, Ingemar Hedenius, Karl Vennberg, Artur Lundkvist, Olof Lagercrantz och så den kanske störste av dem alla, Herbert Tingsten.
Det är om den sistnämnde som Per Wirtén ägnar sina tjocka bok Herbert Tingstens sista dagar, en titel som egentligen är missvisande då den handlar så mycket mera. Wirtén beskriver den lille, runde mannen med flugan och den pipiga rösten som slutpunkten för en gestalt: den intellektuella som auktoritet.
Från sin tribun som chefredaktör på Dagens Nyheter riktade han sin kulturradikala spets mot både det konservativa mörkret och kommunismens totalitära ambitioner. När han tillträdde på Dagens Nyheter sommaren 1948 skulle han bli chefredaktören med stort C, den liberala pressens förste demonregissör, fruktad av de obegåvade och älskad av de intelligenta.
Men det började så annorlunda och längre till vänster. Herbert Tingsten var socialdemokrat och erövrade en framträdande roll i detta arbetarparti. På 1930-talet var han och Gunnar Myrdal den intellektuella socialdemokratins "glimmering twins", glimrande tvillingar. Han njöt också av samtalen med Ernst Wigforss. Sedan valde han en blåare väg även om han under de sista dagarna som chefredaktör ställde sig på socialdemokraternas sida i ATP-frågan.
Men allt var inte så glimrande i de intellektuella kretsarna. Det finns många anekdoter om de fina kulturmiddagarna i 1950-talets Stockholm. De kunde urarta i slagsmål när orden tröt. Herbert Tingsten var en av dem som kastade kavajen och använde nävarna.
På Dagens Nyheters kulturmiddag på Riche 1952 slogs han och poeten Erik Lindegren så hårt att en soffa kollapsade. Vid en senare middag försökte han nita Lars Forssell. Bonniers storslagna hundraårsfest 1937 var inte sämre. Rapporterna berättade om brutala slagsmål, en blödande bokförläggare och fyra nerslagna och utburna poeter. Så fin var 1950-talets kulturelit under fernissan.
Bakom skrivmaskinen var Herbert Tingsten en klar observatör. Han gjorde en reportageresa till Sydafrika 1953, fem år efter att landet uppdaterat sina gamla raslagar till modern apartheidpolitik och föst samman de svarta till kåkstäder. Tingsten blev chockad av besöket. "Ett jävla land", skrev han i ett brev till Olof Lagercrantz och talade om en slavstat. Senare följde en lång artikelserie, kylig och saklig om de vitas aggressiva rasism, polistortyren, terrorn och beskrev användandet av "behärskandets tekniker".
Herbert Tingstens blick nådde över världen men också in i inrikes förhållanden, kritiserade den svenska sammanblandningen av maktutövning, vänskap och lojalitet. Han gav plats för Vilhelm Mobergs korståg mot den så kallade rättsrötan, där Haijbyaffären var den mest omskrivna. Den handlade om gamle kung Gustav V:s homosexuella förbindelse med en undersåte och hur denne förpassades till tyskt fängelse under nazitiden.
Per Wirtén konstaterar i kapitlet Giganternas uttåg att det idag finns skribenter med lika mycket begåvning och skarp stil som de äldre hade, men ingen kommer någonsin att åtnjuta samma respekt och ställning. "Det skapar känslor av både melankoli och befrielse", skriver han.
Det är ett fascinerande möte med en framstående publicist som Wirtén bjuder på. Det märkliga är att denne opinionsbildare fortfarande känns så aktuell, 39 år efter hans död. Så här skrev han i en av sina många ledare: "Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som vi för några årtiondens sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten. Med dessa vinster har folkstyrelsen trots allt fått ny kraft och förmåga till nya insatser. Landet är inte längre öde."
Per Wirtén önskar att han kunde säga det om sin egen tid och mot det finns inget att invända.