Stefan de Vylder menar att det är mycket oklokt att förena fasta växelkurser med fria kapitalrörelser inom en valutaunion. Om ländernas ekonomier går i otakt kommer själva det systemet att leda till att de svagaste får en alltmer övervärderad valuta som de inte kan devalvera till rätta och inte heller rätta räntan efter egna förhållanden. Irland och Spanien borde ha haft hög ränta 2002-2007 men EU-medlemskapet hindrade det och därav uppstod fastighetsbubblor och överkonsumtion.
När det börjat gå illa för EU har det genast tagits fram moraliserande fraser: lata greker har orsakat krisen, ”folk” har levt över sina tillgångar, alla förklaringar utom att själva konstruktionen EU och euron orsakat stelheter och brist på handlingsutrymme när länderna går i otakt. Tänk om det är euron det är fel på, inte människorna och särskilt greker eller spanjorer ?
Stefan de Vylder må ha synts på nejsidan vid EMU-valet, må vara ”vänster” och i någon mening keynsian, men ingen kan ta ifrån honom att vara en synnerligen påläst ekonom med fantastisk överblick över de makroekonomiska sammanhangen. Det är inte med någon skadeglädje han skrivit Eurokrisen (Ordfront) som nu kommit i pocket. Han skriver med sorg och ett sting av vrede. För han menar att eurokrisen, den rekordhöga arbetslösheten i Europa, de attacker mot offentlig välfärd som sker i tredje fasen av varje finanskris, de reaktionära rörelsernas förstärkning i hög grad beror på ett ekonomiskt koncept som prövats tidigare och alltid övergivits: guldmyntfoten, skandinaviska myntunionen, Bretton-Woodssystemet och det ERM som föregick EMU. Exemplen är lite olika men ledde alla till problem när olika delar av unionen gick i otakt.
Stefan de Vylders lösning: Grekland bör direkt lämna euron, låta valutan flyta och därmed tillåta den devalvering som blir plågsammare ju längre den dröjer men som är ofrånkomlig. Efter några krisartade månader börjar sedan återuppbyggnaden. Övriga EU-länder bör förstås göra samma sak: lämna EU, menar de Vylder. Det blir inte mer dramatiskt än när femton länder lämnade rubeln 1993, Irland-Storbritannien 1979, forna Jugoslavien, forna Tjeckoslovakien.
Men EU var ju ett fredsprojekt, ett steg påväg mot en union som äntligen skulle utplåna krigen i Europa? De Vylder menar att EU snarare skapat motsättningar än mildrat dem såhär långt.
Fredsargumentet borde han behandla lika samvetsgrant som ekonomin, hans specialområde. Utan den drömmen hade Sverige aldrig röstat sig in i EU.
Men om man ser krigen som ekonomins förlängning och menar att valutaunionen sådan den nu är beskaffad i Europa skapar ständigt lidande som de rikaste pressar på de fattigaste trots retorik om motsatsen – ja, då kan man förstå att han inte blir sentimental inför detta. Han menar helt enkelt att EU varken fungerar som ekonomisk union eller fredsunion. Och han har många skäl – ta del av dem!