Bilden föreställer åtta kåtor vid en strand. Det är människor runt alla kåtor och där finns även en motorcykel. Det är just motorcykeln och människornas klädsel som skvallrar om att detta är mera 2000-tal, men att det egentligen lika gärna kunde vara någon gång kring det förra sekelskiftet.
Det är bara en av Andrea Barghis fantastiska bilder av världsarvet Laponia i ett bokverk som måste vara ett av de vackraste som gjorts om den norrbottniska fjällvärlden. Kanske krävs det en italiensk blick för att fånga dess skönhet.
Andrea Barghi har fotograferat och Veronica Bernacchioni har producerat boken och de har gjort det på plats i Jokkmokk. Sedan tre år bor de i Pottaure, inte långt från Vuollerim.
I inledningen av boken beskriver Veronica Bernacchioni projektet som ett av de tuffaste de någonsin tagit på sig. De tre åren har krävts för att komma nära Laponia, nå den nödvändiga närkontakten med människorna.
– Efter tre år känner vi att vi kommit nära den samiska kulturen, men det har varit många svårigheter på vägen, säger Veronica Bernacchioni.
Det var den kontakten som gav bilderna av kåtalägret under renkalvmärkningen.
– Det är bara Sirges sameby som nu använder kåtor. De behöver förflytta sig snabbt under renkalvmärkningen. Jag hade aldrig tidigare sett sådana bilder i nutid, bara äldre bilder. Det här är ett scoop, säger Veronica Bernacchioni om sambon Andrea Barghis bilder och använder den brittiska tidningsklichén för en exklusiv nyhet.
Så här beskriver Andrea Barghi hur fotograferingen gick till:
– Det var min dröm att få ta dessa bilder, men det är omöjligt att i förväg få veta var och när kalvmärkningen sker. Det hänger på så många omständigheter i naturen. Sedan sker det inte heller runt hörnet. Jag fick gå 15 kilometer in i vildmarken och vada över fjällbäckar innan jag nådde fram. Men det var det värt.
Sedan går Andrea Barghi Laponias människor inpå livet, renskötarna som befinner sig i arbetet med renkalvmärkningen. Det är en familjär angelägenhet, alla åldrar i renhagen i det trädlösa landet.
Och så vilan efter arbetet, inne i kåtan vid björkvedsbrasan. Matlagning över öppen eld. Björkveden förresten, den måste väl renskötarna ta med sig till platsen för arbetet. Veden har inget ursprung i den späda fjällbjörken.
Det är en komplett bok över Laponia, en uppvisning i det goda bokhantverket. Här finns allt, landskapet, djurlivet, gammelskogen, renarna och så människorna. Vår, sommar, höst och vinter, eller ska vi säga de åtta samiska årstiderna. Allt är så vackert, det är Laponia som ett konstverk.
Och det är egentligen en multimedial skildring. Med boken följer också en 35-minuters film och även en lös karta som visar Laponia, att världsarvet omfattar fem nationalparker och nio samebyar. I filmen får vi den rörliga närkontakten med renkalvmärkningen, björnarna, kungsörnen och årstidernas skiftningar, poetiskt framställt med naturens eget ljud och samisk musik i bakgrunden.
– Det är en känslomässig skildring av förhållandet mellan människa och natur, säger Veronica Bernacchioni och mot detta finns ingen anledning att invända.
Italienarna i Pottaure har anledning att vara stolta över vad de har gjort och som läsare och norrbottning känner jag en stolthet över det som finns inom detta läns gränser.