Det är alltid en speciell känsla som infinner sig när man ska läsa en debut. Ett förstlingsverk. En ny röst på det litterära fältet. Till skillnad från om jag läser en redan etablerad författare så har jag inga förväntningar. Vad som helst kan hända.
I Emma Nordlanders Kattbarnen händer det också en del saker, eller snarare – det mesta har hänt innan historien börjar. Läsaren kommer in i efterskalvet. I centrum av berättelsen befinner sig tre syskon: Amos, Dalia och deras 18 månader gamla lillasyster Ella. Efter att mamman gått bort i cancer och pappan övergett dem bor de ensamma i huset någonstans i den småländska glesbygden. Allt pappan lämnade var en lapp där det står att han åkt till Danmark. Amos försörjer sina systrar genom sitt arbete på fabriken. Dalia har hoppat av skolan och tar hand om Ella.
Isolerade från omvärlden går Amos och Dalia in i föräldraroller de egentligen inte borde, och längtan efter närhet gör relationen mellan dem komplicerad. Minst sagt.
Denna socialrealistiska roman formulerar en tystlåten kritik mot ett samhälle som inte ser, men är också en skildring av vilken styrka människor kan uppbåda i en desperat situation. Det är rörande att läsa om hur de äldre syskonen tar hand om lilla Ella, hur de matar, tvättar och älskar henne. Nordlander har en staccatoartad stil, med korta meningar som mestadels rör sig på ytan. Det tycks vara någon variant av isbergsteknik hon eftersträvat, för detta är en roman full av beskrivningar av vad karaktärerna gör, men inte vad de tänker eller känner. Vardagslivet beskrivs detaljerat, men allt som rör sig under ytan måste läsaren föreställa sig själv. Det fungerar bra i skildringen av hur gränserna upplöses mellan Amos och Dalia; deras förbjudna situation laddas effektivt genom att författaren undanhåller deras känslor för läsaren. Nordlander lyckas verkligen med att skildra den tomhet som syskonen känner, men det resulterar tyvärr i att texten också känns lite tom.
”Radion börjar spela en sång som [Amos] känner igen. Han kan sjunga med i refrängen till och med. Det är en vacker sång om kärlek. Den har perfekta ord. Den säger honom något.” Sången kanske säger Amos något, men vad säger detta läsaren? Vad rör sig i Amos huvud? Missförstå mig rätt, det är urtrist att läsa en text där författaren skriver läsaren på näsan. Men att göra på motsatt sätt kräver mer undertext. Mening mellan raderna. Så när Nordlander på vissa ställen använder sig av talande metaforer blir jag oväntat lycklig, för att dessa ger texten ett till skikt.
Att läsa en debut innebär förvisso att vad som helst kan hända, inte bara gällande handling utan också utförande. Kattbarnen är en fint sammanhållen och tankeväckande historia, men lite väl mekanisk för att riktigt nå ut från sina boksidor.