Ingen har blivit så omskriven som den brittiske politikern Winston Churchill och knappast någon annan har efterlämnat så många hyllmeter personligt arkiv. Ingen har ägnats en så omfattande biografi – ett åttabandsverk på 8 668 sidor.
Bengt Liljegren gör detta konstaterande i efterordet till sin första del om världens mest omskrivne politiker och frågan är då naturlig: behövs det ännu en bok över denne sedan 48 år avlidne statsman? Jo, för Winston Churchill har lämnat avtryck i 1900-talshistorien också från tiden innan 1939 och andra världskrigets utbrott. Det kan vi nästan dagligen se och höra i nyhetssändningarna.
Winston Churchill var en sammansatt person och sådana upphör aldrig att fascinera. Han började yrkeslivet som officer och han kom att trängta efter och älska krig, talade sig varm även för gaskrigföring, men under uniformen bar han blekrosa sidenkalsonger. Hans hud var ju så känslig!
En aristokrat uti fingerspetsarna, men överraskade som ny politiker när han visade sympati för samhällets utsatta, den del av det brittiska samhället som han aldrig kommit i kontakt med, bara läst om. ”Jag finner det imperium som förmår härska över haven men är ur stånd att rensa sina egna kloaker som föga ärorikt”, sade han som nyvald parlamentsledamot och kom att tillsammans med David Lloyd George driva en socialpolitik som lade grunden för Storbritannien som välfärdsstat.
Churchill är för de flesta en gestalt från andra världskriget, men denna den första delen av Bengt Liljegrens biografi når inte fram mera än till krigsutbrottet. I stället får vi en bild av den tidige politikern Winston Churchill och den är mera okänd och intressantare.
Även om han gav prov på socialpolitiskt engagemang och kunde ömma för underklassen, så hade han inget till övers för socialism och kommunism. Efter fyra års världskrig 1914-1918 vill han att de allierade skulle förklara krig mot bolsjevikerna i Ryssland. ”Bolsjevism är ingen ideologi, det är en sjukdom. Det är inte en troslära, det är en farsot”, sade han i underhuset.
Frågan är hur världen hade sett ut idag om Churchill fått igenom sitt fortsättningskrig, men han fick inte sitt eget krigströtta land med sig och inte heller den stora staten i väster. Lenin kunde slutföra sin revolution och bygga upp proletariatets diktatur, ostörd av Churchill och andra demokrater.
Som kolonialminister fick däremot Churchill möjlighet att påverka världshistorien. Han drog till Mellanöstern, oroligt även då, och med D H Lawrence, ”Lawrence av Arabien”, som rådgivare. Han ritade nya gränser och skapade nya stater. Liljegren påpekar att det var Churchill som banade väg för Saddam Hussein när han skapade den konstlade staten Irak och där gav makten åt minoriteten, sunnimuslimerna, personifierad av kung Feysal: ”Hans ambition att förvandla en grupp självständiga klaner till nation med konstgjorda gränser var naiv”, konstaterar Liljegren och hävdar att om Churchill följt D H Lawrence råd om statsindelning hade nutidens bekymmer kunnat undvikas.
Och han födde inte bara problemstaten Irak. Churchill stödde också ekonomiskt den muslimske stamledaren Ibn Saud och hans krigare. Med engelska pund i ryggen kunde de erövra den arabiska halvön och vips var staten Saudiarabien född, en sträng muslimsk diktatur.
Bengt Liljegren ger en mångsidig bild av 1900-talets store politiker och personlighet. Han vågar lyfta fram de mindre angenäma dragen hos denne andra världskrigets store hjälte. Här få vi stifta bekantskap med en Winston Churchill som också vurmade för senapsgas som bestraffning för motsträviga araber och uttalade sin beundran för fascisten Benito Mussolini. Hjältar är ofta mångsidiga.