Som på en bricka serveras i dagarna den nybakade nobelpristagaren Alice Munros Tiggarflickan, en samling noveller som kom på svenska redan för nästan 30 år sedan och nu ges ut på nytt. Om det nu är noveller. Boken liknar mer en bildningsroman.
Tiggarflickan handlar om Rose som vi får följa i tio berättelser, hon är liten, går på högstadiet, växer upp och studerar på universitet, gifter sig, är otrogen, skiljer sig, gör karriär, besöker sin oregerliga mor och minns sin ungdom. Pappan dör mellan den tredje och fjärde historien, mamman blir dement i den nionde.
Berättelserna är i en mening alldagliga. Rose får stryk i en text, blir förtjust i en äldre flicka i en annan, åker tåg och blir där utsatt för ett närmande i en tredje, flyr från en älskare i en fjärde. Det episka är ofta rätt uttunnat.
Munros noveller eller kortromaner bygger egentligen inte på enstaka händelser eller avgränsade episka förlopp. Hon utforskar i stället en situation i livet, en särskild belägenhet eller en bestämd erfarenhet. Samtidigt finns det en styrfart i berättelserna som man inte känner lika tydligt i traditionella romaner. Man rör sig i Tiggarflickan, så känns det, mellan rutor i en hage där framåtrörelsen är noga planerad. Samtidigt är det som det brukar vara i Munros texter: hon berättar dem som från ett stort avstånd, tillbakablickande, när allt är över.
Men jag minns inte att det fanns en sådan berättarglädje i hennes sena noveller som i dessa (bara en översättning nådde oss förresten under 1990-talet); där dominerade det diskret välberäknade och effektiva. I de här berättelserna finns därtill en påfallande lust att dröja vid detaljer och sinnligt fånga upp stämningar från olika skeden i livet.
Trots alla de precisa och säkra tidsbilder hon målar upp är det ändå förmågan att avbilda och kartlägga människor som gör Munro unik. De där porträtten befinner sig i rörelse och förändras och kompliceras efter hand, även om allting bottnar i handfasta, vardagliga situationer. Vi är flugor i de rum där personerna rör sig och vi hör också deras röster som är återgivna på kornet.
Att Rose bär med sig sitt fattiga förflutna som i en ryggsäck märks tydligast i titelnovellen där hon gifter sig med sonen till en miljonär. Varje gång hon då ska plocka upp något ur säcken upptäcker hon att det inte duger eller får henne att skämmas. Men Munro hanterar inte det där klassperspektivet dogmatiskt eller sentimentalt, Rose är en alltför komplicerad person för att en så enkel hållning skulle fungera.
Ändå sedan Munro fick priset har man talat om att hon behandlar människorna i sina texter så ömsint. Det tycker inte jag. De får alltid stå där med skammen eller sorgen. I Munros värld blir folk (oftast kvinnorna) starkare till följd av tusen motgångar men lycka eller kärlek kommer de sällan eller aldrig i närheten av. Förr eller senare står de där ensamma, med tomma händer. Så är det också för Rose. Hon är konstant underbetald, i yrket såväl som i livet.
Man måste, som hon kommer fram till i det sista avsnittet, inrätta sig efter att livet är förbryllande och att det, vid sidan av alla sina löjliga sidor, också innehåller något mer, ”ett djup, ett ljus”. Men den kvaliteten får vi aldrig tag i direkt, bara i omskrivningar. En sådan omskrivning är förstås den goda litteraturen.