Restaurerade gamla byggnadsverk säger mera om den tid de restaurerats än om tiden då de en gång uppfördes. Det konstateras i denna bok som försöker ge en samlad bild av restaureringskonstens historia. Fredric Bedoire är professor i arkitekturhistoria och bjuder på en vandring genom Sverige men också ut i Europa och dess stora restaurerade byggnadsverk.
Det finns inslag från Norrbotten i boken. Domkyrkan i Luleå framhålls som ett exempel på när det gällde att restaurera bort det "osanna" 1800-talet som kulturell angelägenhet. Jugendtidens kyrkointeriörer klassades som dålig smak och det blev en hårdhänt elev till den store kyrkorestaureraren Sigurd Curman, Knut Nordenskjöld, som tog sig an förvandlingen av Luleåkyrkans interiör 1939.
Från att ha varit nygotisk, lik Johannes kyrka i Stockholm, förvandlade han domkyrkan i Luleå till ett odekorerat, svagt välvt och stiliserat gudstjänstrum utan några spår av ursprunget i 1800-talet.
Han "åstadkom det till synes omöjliga, en harmonisk interiör med rena linjer ... av en formlig katalog över gotiska motiv" skrev Ragnhild Boström i sin bok om svenska domkyrkor 1952.
Också Öjeby kyrkas restaurering beskrivs. Denna medeltida kyrka restaurerades 1960-64 under ledning av arkitekten Johan Thomé. Det blev en modernistisk restaurering av 1400-talskyrkan och en medeltida valvbåge vid sidan om entrén blev synlig vid omputsningen och exponerades i det slutliga resultatet.
Att ta fram det gamla rekommenderades inte i den internationella restaureringsdiskussionen. När det finns flera skikt från olika tidsperioder kan det bara undantagsvis rättfärdigas att underliggande lager friläggs. Det som tas bort måste då ha ett ringa historiskt värde och det som kommer i dagen måste vara av stort historiskt, arkeologiskt eller estetiskt värde och vara i tillräckligt gott skick.