Omslaget visar porträttet av en kvinna, en ung kvinna. Hon har någon slags pälsboa runt halsen, men i vänster nedre kant finns också ett nummer, 2258. En polisbild av en brottsling? Jo, för brottet var prostitution, eller "lösdriveri" som sattes som juridisk etikett. Denna unga kvinna saknade nämligen arbete och bostad. Så var det i det gamla fina Sverige på 1920- och 1930-talet, när sexsäljaren straffades och sexköparen gick fri. Det krävdes ingen dom i domstol, det räckte med ett polisbeslut.
Eva F Dahlgren tar oss med till en otäck tid av rasbiologisk kartläggning och straffanstalter för de som inte hade något arbete och där försörjningen sista utpost var prostitution. I Landskrona låg Statens tvångsarbetsanstalt dit kvinnorna skickades i Statens Järnvägars fångvagnar för att förvandlas till goda medborgare. Det var ett gammalt ointagligt slott omgivet av vatten och med celler och isoleringsavdelning för de tredskande.
Hit kom så kallade vetenskapliga experter, rasbiologerna, för att klassificera och rangordna kvinnorna som beskrevs som "samhällets bottensats". De fotograferades nakna i olika positioner. De hade den gemensamma beteckningen "strykfåglar" och enbart år 1923 skickade polisen 600 till tvångsarbete i Landskrona.
I detta tvångsarbetsfängelse klassificerades sedan kvinnorna. Demimondgruppen var det högre skiktet, yngre kvinnor med ett bättre uppträdande, vanor och umgänge. I den gruppen indelades de i "finare hålldamer", "finare dansflickor" samt "övriga".
Den stora gruppen var "gatflickor" som ägnade sig åt "yrkesmässig skörlevnad". Till gruppen hörde även "bordellflickorna". Sedan fanns det "soutenörsflickorna" som levde ihop med en manlig beskyddare, "ligistflickorna" som "kännetecknas av tidig vanart, fräckt och slynaktigt uppträdande", tillhör den yngsta åldersklasserna och bor ofta kvar i föräldrahemmet. De djupt förfallna prostituerade gavs gruppbeteckningen "berglärkor" och vars kundkrets beskrevs som "manligt slödder". "Bettlerskorna" var tiggerskor "i regel även skörlevande".
Eva F Dahlgren väljer ut två av Landskronaanstaltens kvinnor, Karin och Inga, och följer dem genom livet och försöker kartlägga deras olyckliga öden. Flera resor in och ut ur Landskronaanstalten innan den allmänna kritiken tvingas fram en stängning av hela inrättningen.
Hon har läst i arkiven om ur kvinnorna skulle vara och inte vara. Den utlevda kvinnliga sexualiteten betraktades som farlig. En hedervärd kvinna skulle inte alls vara sexuell, hon skulle underkasta sig mannen. Ibland står det i biografierna över kvinnorna "förtjust i pojkar", understruket med flera streck.
Efter denna bok och Eva F Dahlgrens tidigare om rasbiologerna i Uppsala inser man att Sverige inte stod långt ifrån de nationalsocialistiska värderingarna. Det förklarar också varför de nazistiska tankegångarna vann spridning i detta land.
Men alla var inte anhängare av det rasbiologiska tänkandet och det blev ett slut på tvångsarbetsanstalter för bostadslösa arbetslösa. Eva F Dahlgren ser också de humanitära påpekandena som finns i anstaltens årsberättelser. Det fanns anställda som var tveksamma till samhällets syn på strykfåglarna, att de borde hjälpas och inte straffas. Det fanns ett hopp för Sverige i den bruna tiden. Fallna kvinnor är ett viktigt dokument i den svenska 1900-talshistorien.