Öppenhjärtigt med Karl Petersen

Da capo - från början - är en ypperlig titel för en självbiografi. Kanske är det heller ingen slump att kulturvännen Karl Petersen, socialdemokratiskt kommunalråd i Luleå, valt just en musikterm för att betitla sin nya bok där han berättar om bland annat sin långa kamp för ett konserthus i Luleå.
Men Kulturens hus har inte varit den enda politiska kampen för Petersen. I Da capo berättar han om turerna kring ombyggnationen av Coop arena, Smedjegatans busstrafiks vara eller icke vara, rivningen av Fritz Olsson-huset, striden kring helgavtalet och bärplockarkrisen - och många andra frågor som Luleåborna minns.

I Da capo får läsaren följa Karl Petersens egna reflektioner kring de då aktuella frågorna, de personliga tankarna som av strategiska skäl kanske inte alltid syntes i tidningsspalterna.
Karl Petersen har aldrig varit rädd för att säga vad han tycker, det tror jag många som känner till Luleås kommunalråd håller med om. Men det intressanta med Da capo är att läsaren här får en möjlighet att följa Petersens resonemang innan han bestämt sig för sin offentliga hållning. Det ger en större bild av både den politiska frågan, den socialdemokratiska politiken och även Karl Petersen som person.

För politiken är förstås bara en del av Karl Petersen. Eller kanske ska vi säga - bakom varje politiker ligger många år av livserfarenheter som sedan kommer att forma dennes åsikter.
Karl Petersen berättar om barnaåren i Danmark, flytten till Sverige och uppväxten i Skåne. Då var det 50-tal och Petersen beskriver en tillvaro där modern och fadern levde ett ganska strävsamt liv. Men mellan raderna lyser också livsglädjen och kärleken igenom. Det var nog, trots den knappa ekonomin, en ganska lycklig familj.
Karl Petersen kryddar berättelsen om sin uppväxt, sina studier och sedan sitt yrkesliv med små anekdoter om den Petersenska tillvaron. Han berättar om betplockningens baksidor och den första traktorfärden, samtalen med Fröken Ur, centralvärmens intåg och en lockande kondomautomat. Allt med glimten i ögat.
Men han skriver också om sorgerna i livet, och de frågor som aldrig fick svar.

Karl Petersen är en god berättare, och han skriver ungefär på samma vis - jag kan nästan höra hans röst från boksidorna. Texterna är enkla och nära, precis som jag tycker att en självbiografi ska vara.
Det finns inga braskande avslöjanden i Da capo. Ingen lobbyism, inget politiskt dravel, inga stora ord och inget självskryt. Det är istället en ärlig och varm skildring av en helt vanlig människa, som visat att med vilja och hopp om förändring kan man bygga ett samhälle där även små medel kan förvandlas till stora resultat