Med en lätt besvikelse inser jag att den melodiska rytm och språkliga estetik jag alltid uppskattat hos Magnus William-Olssons dikter, inte är att finna i Homullus Absconditus (titeln betyder ungefär ”liten, dold människa”).
När jag kommit över det något, återstod att hitta en annan läsart. Med de ögonen blev dikterna en spegel med förvrängning av motivet, till att betona t ex det våldsamma, det oaptitliga, det fula, i teman som lika gärna kunnat haft en estetiskt skönare gestaltning.
Jag påminns om Umberto Ecos genomgång av fulhetens historia i Om fulhet (2008), en bok som i ett myllrande antal exempel visar på människans förmåga att visualisera det skrämmande och oönskade, både i människans eget kropp och väsen, och i den andliga världen.
William-Olsson verkar ha haft korn på ”fulheten” hos vissa författare, som t ex Sapfo, Homeros och Lorca, och förstärkt och utvecklat just de dragen. Poeten lyfter upp det inte så vackra eller angenäma, ur de litterära förebilderna och utsätter det för en verbal mönstring eller t o m attack. /madonna, herregud, var är dina känsliga punkter?/-Tänker du kyssa mig?/Ja, jag kysser dig mitt på liderliga truten. Tungan som ett litet stift, fasta skinkor, lårmuskelns välvda längd/Men om jag istället slickar alla bokstäverna rena och lämnar könet okysst, /värkande, rått?/Jag tänker att Eros också kan ha sex, t ex med sig själv/..
Den poetiska metoden är egentligen ett slags citatteknik, i kombination med förstärkning av det citerade, vilket ger utrymme för diktjaget att kommentera, utan att för den skull vara ”den som sa det han var det”: användandet av ”det fula” eller oestetiska är ju inte William-Olssons uppfinning.
På det sättet klarar sig poeten undan med rätt grova saker, som t ex: /Om jag bara hade modet skulle jag helt kort trycka mina läppar mot den dödes kön. I / en allt igenom saklig akt, en gest som kanske skulle göra klart, en gång för alla/att döden saknar fenomenologisk signifikans./...
Dikterna blir därför ofta mycket djärva, utan att riskera poetens eget ethos. Frågan är dock om dikterna skrivna i den andan (de flesta i samlingen), kommer längre än att visa hur diktjaget påverkats av vissa stråk i sin egen bildning och läsning. Det är skickligt gjort, men absolut inte njutbart, vilket man naturligtvis för den delen inte kan kräva av vare sig poeter eller konstnärer. I några dikter får jag ändå just den rytm och språkmelodi som gör William-Olssons egen röst så närvarande, utan att behöva stå i korselden för poetens bombardemang av litteraturhistorien.
/Himlarna är:/Den ensamma natten/Nummerhelvetets himmel/Himmelen som rinner över. Nån/gråter, jämrar sig, stammar, hackar gnyende tänder. Det är väl inte du? Nej, kanske är det bara/förnuftet som gråter. /..