Ibland faller stjärnor. Det brukar vara en vacker syn. Nu är det den gamle gruvdisponenten Hjalmar Lundbohms tur. I Kiruna har hans namn alltid varit aktat. Slå bara upp telefonkatalogen och se så mycket som är uppkallat efter honom. En skola, förskola, en gård, en väg, en minnesfond, ett research center, ja listan kan göras lång.
I nationalencyklopedin heter det om Hjalmar Lundbohm: "Han gjorde sig känd som en framsynt och socialt engagerad industriledare, spelade en avgörande roll för utformningen av samhället Kiruna och stödde utforskningen av Lappland. Han var också känd för sina konstnärliga intressen."
Så kommer nu en Kirunabo och tar ner honom på jorden. Det är inget vackert stjärnfall. Curt Persson, Norrbottens landsantikvarie och chef för Norrbottens museum, har synat Lundbohm i sömmarna, hur han såg på samerna och tornedalingarna. Det Persson hittat och lyfter fram är inte vackert, inte såsom hyllningstalen och levnadsteckningarna i gamla biografier över gruvdisponenten.
Hjalmar Lundbohm var nämligen en ivrig anhängare av den så kallade rasbiologiska forskningen och anhängare av segregation. De så kallade raserna skulle inte blandas och till dessa så kallade raser hörde samerna och tornedalingarna. Det bildades ett rasbiologiskt institut under stöd av ledande politiker och intellektuella. Där fanns allt från Hjalmar Branting till Selma Lagerlöf och Ellen Key. Och så Hjalmar Lundbohm.
Ledare för organisationen Svenska Sällskapet för Rashygien var Herman Lundborg. Hans tes var att "människor med undermåliga anlag" måste hindras att fortplanta sig, annars hotades den svenska nationen. Hjalmar Lundbohm hade tidig kontakt med denne Lundborg, som senare också blev chef för det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet. Lundbohm arbetade aktivt för ekonomiskt stöd för den rasbiologiska verksamheten.
När rasbiologerna välsignats av staten satte fältarbetet igång, i Norrbotten med aktivt stöd av Hjalmar Lundbohm och hans vänkrets. Borg Mesch fotograferade de undersökta. Här gällde det att mäta skallar, indela i kortskallar och långskallar. Kortskallarna var lägre stående individer, så kallade "dolikocefala ortognater", som exempelvis tornedalingar och samer.
Mätningarna skedde med speciella skjutmått. Kraniet skulle betraktas uppifrån och först mätes den största bredden. Detta mått multiplicerades med 100 och dividerades med huvudskålens längdmått. Matematiken gav ett index och det gällde att vara långskallig, ett index under 75.
"Skallmätningen skulle kartlägga var de lägre raserna fanns och hur nationen sedan skulle förhindra att dessa lägre raser beblandade sig med högre stående raser och på så sätt degenererade nationen", skriver Curt Persson.
Men det var inte bara skallarna som mättes. Det mättes ben, armar, kroppslängd, käke, händer och fötter. Också färgen på hår, skäggväxt och könshår, samt ögonfärg på både iris och pupill.
Lundborg bedrev kontinuerligt sina undersökningar i Torne lappmark från 1913 och framåt med god hjälp av Hjalmar Lundbohm och hans lokala nätverk. Lundbohm underlättade för rasbiologerna att närma sig befolkningen. De fotograferades och klassificerades som "finska typer", "blandade typer", "lapskt inslag", "Norrbottensfinne".
I Lundbohms bekantskapskrets fanns anhängare av det rasbiologiska tänkandet. Förutom fotografen Borg Mesch också kyrkoherden i Jukkasjärvi, Georg Bergfors, liksom lappfogden Holm i Svappavaara. Mesch bilder fanns med i den utställning Svenska folktyper som vandrade från Konstakademien och ut i landet. Borg fick utställningens förstapris och det var den utmärkelse han skattade högst.
Hjalmar Lundbohm var inte bara anhängare av Lundborgs rasbiologiska tänkande, han förde också en raspolitik i LKAB. Han anställde inte samer och tornedalingar i det direkta gruvarbetet. Om detta vittnar Curt Persson utifrån anställningslistorna.
Gruvdisponenten hade ett dualistiskt förhållande till samerna. Han var fullt medveten om de problem som järnvägsbyggandet och gruvnäringen åsamkade rennäringen, men också en av de ivrigaste förespråkarna för doktrinen att "lapp ska vara lapp".
Samernas kontakt med "civilisationen" skulle därför minimeras, ett segregerat skolsystem infördes med nomadskolor. Lundbohm var motståndare till att undervisningen i nomadskolorna skulle omfatta också den bofasta svenska kulturen. "Mångläseri" skulle skada samebarnen och "Man bör exempelvis helt och hållet avstå från försöken att ge dem kunskaper om Sveriges industri", skrev han i en promemoria om nomadskolan.
Lundbohms kluvna inställning till samerna framgår av ett brev till konstnären och akademiledamoten Albert Engström om antropologen och polarforskaren Knud Rasmussens resa till Karesuando: "...jag är glad att han kom just lagom för att på nära håll se det förtryck och den brutalitet som denna ädla och goda ras är utsatt för just nu av oss hvita människor, som representera kulturen, hvilket i detta fall går så till att vi våldföra oss på lapparne derför att de överskrida ägogränser och politiska gränser som vi uppdragit mer eller mindre godtyckligt genom deras land. Man skäms för att tillhöra kulturbärarne när man bevittnar detta elände".
Det låter inte som skrivet av en gruvdisponent.
Kanske är Hjalmar Lundbohm helig i Norrbotten, inte bara i Kiruna. Eller hur ska man annars tolka förläggaren Majlis Granströms förord där hon uttrycker: "Varken författaren eller Tornedalicas styrelse vill kritisera disponent Hjalmar Lundbohm eller hans gärning. Vi är alla och alltid 'barn av vår tid' och det gäller i hög grad också det som var nytt inom både vetenskap och kultur i 1900-talets början".
Så brukade också svenska nazister beskriva hur de blev förförda under andra världskrigets år. Då är det skönt att Curt Persson i boken berättar att det fanns politiker och intellektuella som hade en annan uppfattning om rasbiologin än den som Hjalmar Lundbohm så helhjärtat anslöt sig till.
Det är illa om man ber om ursäkt för en sanning.