Vi som nått livets middagshöjd minns de stora gula skyltarna med röd ram längs många vägar i Norrbotten. De var på svenska, på engelska, på finska, på tyska och på ryska. Budskapet var: "Militärt skyddsområde tillträde förbjudet för utlänningar". För vidare information kunde man ringa ett telefonnummer i Boden. Kanske var det någon som ringde, men knappast någon ryss.
Skyltarna var en ständig påminnelse om ett pågående hemligt krig i vår närhet, det kalla kriget. Hotet kom från öst, Sovjetunionen, och ett anfall av dess röda armé skulle hindras eller i varje fall försenas genom svenska försvarslinjer. Den mest omtalade var Kalixlinjen och den löpte från kusten vid Töre, förbi Morjärv och vidare öster om Kalix älv åtta mil upp genom östra Norrbotten. Linjen var drygt en mil bred.
Det var en nästan osannolik anläggning dold ute i skogen med 2 800 befästningar, skyddsrum för 18 000 man som skulle stå emot grovt artilleri och 200 vägar förberedda att sprängas framför fienden. I skogarna fanns stora kanoner från gamla svenska pansarskepp och som skulle utsätta ryssarna för en förödande korseld. Där fanns också rörliga bandkanonvagnar.
Kalixlinjen var det hemligaste av det svenska försvaret även om 10 000 tals män fick inblick i delar av det när de inkallades till återkommande repetitionsövningar.
Naturligtvis är Kalixlinjen värd en bok och det är Sten Ekman som forskat, intervjuat, fotograferat och författat. Han härstammar från Kalixbygden, verksam inom landstingets sjukvård, och var under flera repetitionsövningar eldledare på bandkanon 1 när de rullade och provsköts i Kalixlinjen.
Ekman ger en grundlig skildring av Kalixlinjen och mycket i dess grannskap. Han beskriver försvaret av gränstrakterna innan andra världskriget och beredskapsåren under. Han tar upp interneringslägren för politiskt opålitliga, ryssarnas vänner.
Ett kapitel känns nytt, något som tidigare inte omskrivits. Det handlar om svenska så kallade "timmerhuggarförband" som skulle utföra operationer inne i Finland och även i Norge. De skulle verka bakom en angripares linjer och dessa jägarförband var omgivna av stor sekretess. Dessa jägarplutoner
etablerades 1942 som en del i det så kallade "fria kriget".
De svenska timmerhuggarförbanden skulle vid ett krigsutbrott ta sig över gränsen, spränga broar på finska sidan och genomföra eldöverfall mot sovjetiska stabsplatser och fordonskolonner samt utföra spaning. Det handlade om ett stort antal svenska jägarförband som skulle agera utanför landets gränser. Under efterkrigstiden fortsatte sådan planläggning och knöts 195+0 till den västallierades "Stay Behind-organisationen".
Men så en dag var det kalla kriget slut. Berlinmuren rasade och Sovjetunionen upplöstes. Var tog då Kalixlinjen vägen? Jo, också detta ger boken svar på. Norrlandsbrigadernas utrustning, allt från stövlar till bandvagnar kan numera ses i Lettland på före detta sovjetiska regementen.
Det finns många nya intressanta uppgifter i Sten Ekmans bok och som han funnit i Krigsarkivet, i handlingar som inte längre är hemliga och boken är en präktig genomgång av en del av Norrbottens historia. Synd bara att Svenskt militärhistoriskt biblioteks utgivning inte finns i den allmänna handeln.