Den flerfaldigt prisbelönta Joyce Carol Oates är en oerhört produktiv författare som har gett ut över 30 romaner, men också en imponerande mängd essäer, diktsamlingar, noveller och draman. Mest känd är hon kanske för Blonde, en skildring av Marilyn Monroes inre liv. Utöver att vara författare arbetar Oates som kritiker och undervisar dessutom i kreativt skrivande på Princeton University. Man kan få prestationsångest för mindre, puh!
Under årens lopp har hon hunnit skildra en mängd olika teman, karaktärer och skeenden. Jag kan erkänna att jag endast har läst en bråkdel av hennes samlade produktion, men jag slås varje gång av hennes lättigenkänneliga säregna ton som omedelbart drar in mig i texten.
Hennes senaste roman, De fördömda, som just kommit ut i svensk översättning, är ett gediget hantverk som imponerar i utförande och omfång (knappt 700 sidor). Ett flertal olika karaktärer får träda fram och lägga sina pusselbitar till den helhet som kretsar kring den mystiska Förbannelsen.
Platsen är den amerikanska universitetsstaden Princeton, året är 1905. Den unga bruden Annabel blir bortrövad (eller går frivilligt?) från altaret av en mystisk främling som tar henne till det fruktansvärda Träskriket. Spökflickor visar sig, trycker sina bleka ansikten mot fönstren och lockar personer att komma ut på taket och störta mot sin död. En sängliggande fru läser förbjudna, ockulta texter och skriver en kodad dagbok. Universitetsrektorn för en bitter och paranoid kamp mot en uppåtsträvande rival som han menar är Djävulen.
I skräckromantisk anda berättar Oates en komplex och dramatisk historia som långsamt vecklar ut sig. De fördömda går att läsa som en saga, men också som en ingående skildring av en tid där svarta, judar och kvinnor behandlades som andra klassens medborgare. I periferin av universitetsstaden lynchas svarta, och de som upprörs över detta blir nedtystade. Den unga Wilhelmina, ”Willy”, gör skandal då hon blir konstnär och dessutom kämpar för kvinnlig rösträtt. Den revolutionäre författaren Upton Sinclair strider i sin tur för arbetarnas rättigheter. Samtidigt kräver Förbannelsen allt fler offer och snaran dras åt.
Oates grepp är att låta en fiktiv historiker berätta vad som verkligen skedde åren då Förbannelsen slog till. Detta, i kombination med att Oates skildrar människor som funnits på riktigt (bl.a. rektorn Woodrow Wilson som senare kom att bli USA:s president), skapar en suggestiv illusion av äkthet. Samtidigt gör historikerns filtrering och eviga faktaparenteser att karaktärerna ibland känns distanserade. Själv är jag mest förtjust i de längre övernaturliga inslagen som lyser poesi och våldsblandad Brontë-romantik... Episoden där den lilla pojken Todd måste spela ett parti Dam om sitt liv mot Paddkungen, med den nedblodade huggkubben där förlorarna avrättas alldeles intill, är som ett mardrömsförvridet kapitel ur Alice i Underlandet (en bok Oates för övrigt älskar).
De fördömda är en postmodernistisk blandning av politik, historia, skräck och poesi. Perfekt att läsa dessa kyliga höstdagar, fram emot jul, eller när som helst.