Trots de senaste årens kaskader av sexiga vampyrer, häxkids, supersnabba zombies och tonårsvarulvar förblir intresset för litteratur med övernaturliga inslag omättat. Inte mig emot, jag har alltid varit svag för allt från ryska sagor till dystopisk science fiction.
Problemet med många skildringar i dessa genrer är dock att författarna tenderar att frestas av klyschor. Till skillnad från om du skriver en uttalat socialrealistisk roman, där det skulle vara ett stilbrott att plötsligt låta en hund tala med mänsklig röst, kan du i en fantasyberättelse spränga alla gränser.
Tyvärr tvingas ofta karaktärerna i fantastisk litteratur ändå in i könsroller där kvinnorna endera är sexobjekt, modersfigurer eller någon variant av den elaka styvmodern. Underliggande rasism där mörkhyade gestaltas som onda barbarer är heller inte ovanlig. Varför? Är det för att fantasyförfattare har för dålig fantasi?
Självklart finns det undantag.
Patrik Centerwalls novellsamling Skymningssång ges ut på det lilla förlaget Undrentide. På förlagets hemsida står det att de gillar böcker som vrider och vänder på klichéer samt går utanför ramen. Jag undrar vilken ram de snackar om. Centerwalls bok innehåller sjutton noveller som kan kallas för allt från urban fantasy till science fiction. En död person ringer en vän, en man råkar kliva på tåget till dödsriket, en annan kan kontrollera tidens hastighet.
Vidare har vi en fåfäng drake, upptäckten av att Gustaf Fröding egentligen var trolljägare samt ett amerikanskt nöjesfält där den som har råd får misshandla, döda eller våldta.
Jag tycker att flera av idéerna är spännande men är inte lika förtjust i utförandet. Centerwall skriver platt, oengagerande och visar prov på en unken kvinnosyn. Värst är den kanske i Svaret får den som vinner (som annars är den novell som är mest skickligt skriven rent stilistiskt), där en Jesusperson utlyser en tävling i vilken den sista överlevande på jorden ska få ”svaret” på frågan om vem som ska dyrkas. Novellens huvudperson vaccinerar sig själv och tjugo kvinnor (”Kvinnor har alltid nekat mig sin famn, men när jag var den ende mannen kvar på jorden var det mig de skulle komma till.”), sprider därefter ett virus som utrotar jordens övriga befolkning och vinner tävlingen.
Kvinnor räknas alltså här inte ens som människor, eftersom han vinner trots att tjugo andra fortfarande är vid liv? Häpnadsväckande nonchalant. I övrigt är boken slarvigt korrekturläst. Tack och hej.