Vissa författare är häftigare än andra. Så är det bara. En av dem är Donna Tartt, amerikanskan som stjärndebuterade 1992 med bestsellern Den hemliga historien, en roman om några collegestudenters accelererande intellektuella övningar som mynnar ut i en katastrof.
Tartt är en mytomspunnen perfektionist med en fantastisk förmåga att skriva så att mitt hjärta börjar bulta, för att det känns som att jag är den enda som får ta del av hennes hemlighet.
Vart tionde år kommer hon med en ny roman, totalt har hon hunnit med tre stycken, och det är den senaste, Steglitsan, som jag haft det stora nöjet att få läsa. För det är verkligen ett nöje att läsa Tartt. I en BBC-intervju berättar hon också att det är just detta som är målet för henne när hon skriver: att läsaren ska känna samma omättade hunger efter nästa sida som man kunde göra i barndomen. Själv kom jag aldrig ur bokslukaråldern, men i vissa stunder av klassikertragglande kan jag verkligen längta efter en prosa som Tartts.
Så vad är det då som gör henne så speciell? Kanske att ingen kan skildra likheten mellan förtvivlan och eufori som hon. Eller hennes utsökta sinne för detaljer, att hon kan beskriva en karaktär perfekt genom att denne ”är en planet utan atmosfär”, musik som ”silvrig” så man förstår precis, eller en känsla som att någon slet bort ”något fult och vått från mitt hjärta”.
När hennes trettonåriga huvudkaraktär i Steglitsan äntligen får en kompis på sin nya skola sker det så här: ”När han såg mig titta på honom, höjde han ett förvånansvärt livligt ögonbryn, som för att säga: kan du fatta vilka satans idioter det här är?” Detta för att de andra klasskamraterna snackar skit om filosofen Thoreau... Situationen sammanfattar hur hennes huvudkaraktärer tenderar att ingå en sorts outtalade förbund med andra människor. De befinner sig alltid utanför – men de gör det tillsammans.
Dessutom utför Tartt underbara romanbyggen, skapar världar som liknar vår men ändå lyser klarare på något sätt. Verkligheten i hennes romaner tycks sannare än den jag har utanför fönstret. Det säger väl en hel del.
Steglitsan är i alla fall berättelsen om Theo Decker, en ung pojke som förlorar sin mamma då en bomb exploderar på ett konstmuseum i New York.
I tumultet får han med sig en tavla, 1600-talskonstnären Carel Fabritius målning av en liten fågel – en steglits. Detta kommer att påverka honom på ett sätt han inte hade kunnat föreställa sig, och i slutänden kommer han i kontakt med konstens kriminella undre värld.
Utöver att läsaren av denna stortartade odyssé får följa Theo till platser som Las Vegas och Amsterdam samt ta del av hans uppväxt, så dras denne även in i det större resonemang som Tartt för, om konst och skönhet, kärleken och döden, men också om, ja faktiskt, livets mysterium.
Jag tycker att det är häpnadsväckande.